Nu målar jag så mörkt runt ögonen att de ser ut som två djupa hål, och jag tar vitt puder i ansiktet. Så går jag till skolan, med min svarta väska slängd över axeln. I öronen hamrande black metal. Jag har lyssnat igenom band efter band för att hitta de bästa, de med sprakande, väsande röster och ett bombardemang av trummor, och nu finns det mellan mig och världen. Jag tycker om att se ut på den, samtidigt som musiken dundrar i öronen. Musiken gör den vackrare. Den skriker i mitt ställe, gör det jag inte kan. I skolan har jag den ena hörsnäckan ständigt i, även på lektionerna, så länge lärarna inte märker nåt.

”Fy fan vad ful du är”, säger Majkel när han och hans lilla gäng passerar mig vid elevskåpen. ”Vad försöker du vara, nån slags jävla panda?”
”Ja men det är väl klart att Mija skulle bli emo… är det någon som är överraskad?” De skrattar. ”Tror du att du blir mindre mesig sådär?”
Så klart förväntar de sig inga svar. Men inom mig tänker jag: Jag är inte emo, era jävla idioter, och det finns de som är på min sida, som skulle njuta av att ha ihjäl er långsamt. Fuel for hatred. Det är låten jag lyssnar på. Av Satyricon, och det är Frost som vränger ur sig orden som beskriver känslan. Ni ger bara näring åt mitt hat.
På vägen till matsalen går Anni, Sara och Melissa bakom mig.
”Visst är det coolt med svart hår!” säger Sara.
”Ooh, jag är så deprimerad. Jag tror jag ska ta livet av mig! Åh, jag blöder!”
Sånt tycker de är kul att skämta om. Jag tänker på Dead. Dead som gjorde det.
Det är med honom jag är.

När jag cyklar hemåt slår det mig. Jag måste inte gå dit. Ingen bryr sig ju ändå. Jag bryr mig inte. Lärarna bryr sig inte. Klasskamraterna bryr sig inte. Kanske skulle de inte ens märka om jag slutade komma?
Jag ställer cykeln i garaget, äter, och tar sedan bussen till Lund.
Ord kan inte beskriva hur mycket jag hatar de där samtalen. Marie försöker ju. Hon gör väl sitt bästa. Men herre gud. Det är så oerhört krystat. ”Kan ni inte göra saker tillsammans…” Som om det vore nåt jäkla barnkalas.
Som om ifall vi gjorde mer tillsammans så skulle saker förändras. Plötsligt skulle vi upptäcka hur mycket vi egentligen, innerst inne, bryr oss om varandra, och en sammanhållning och familjekärlek skulle bara uppstå, liksom ur ingenting. Som om det vore Extreme Home Makeover eller nåt. Han den där Ty spräcker sig fram med en megafon, skjutsar vår familj in i det nya och vi dras med, dras in i det fantastiska som får oss att bara skrika rakt ut: Oh my God, it’s awesome, awesome!
Måste man älska sina föräldrar? För jag gör det inte. Jag vet det nu. Jag älskar dem inte. Jag hatar dem. Jag har hört så många människor säga att alla föräldrar naturligtvis älskar sina barn och gör allt för dem, allt de kan. Naturligtvis vill alla föräldrar sina barns bästa, och naturligtvis älskar alla barn också sina föräldrar, något annat vore ju otänkbart. Det är som ett gudagivet faktum. Men det känns inte som att det gäller oss. Och inga familjeutflykter i världen kan ändra på det.

Nästa