”Jag har tänkt på det här du sa förra gången, Marie”, säger mamma när vi sitter där, ”och jag förstår nu att jag är medskyldig till det som händer.”
Marie ser forskande på henne. ”Hur menar du nu?”
Jag kastar ett öga åt Mickis håll, han sitter med huvudet nedböjt och tittar i knät. Undrar om han stänger av öronen också?
”Jag känner ju att det är något med mig”, fortsätter mamma, ”något som tar sig in mina i relationer… som inte är positivt. Jag vet inte hur det går till, och det är ingenting jag kan styra över.” Hon talar forcerat. ”Lite som att jag… det är svårt att beskriva. Som att jag bär på något…”
Marie nickar och hon fortsätter. ”Jag funderar mycket på vad det beror på och jag har den här känslan av att det kan ha med min barndom att göra. Min mamma dog ju väldigt tidigt, när jag bara var sex år, och pappa försvann ur bilden då också. Sedan dess har jag haft en känsla av att jag måste vara väldigt försiktig. Men jag har alltid trott att det skulle gå… Jag trodde att jag skulle kunna förhindra det från att skada mina barn.”
Jag vill inte se på hennes ansikte, men kan inte låta bli. Hon ser plågad ut, ögonen är stirriga, och hon tittar inte direkt på Marie när hon pratar, utan blicken far runt i rummet.
Marie sveper med blicken över oss alla, hon ser nog att Micki sitter likadant fortfarande, som om han kopplat bort allting. Det är vad jag helst skulle vilja göra också. Pappa sitter som en saltstod med ett avstängt litet leende på läpparna och tittar mot fönstren.
”Vad är det du menar, som skadar dina barn?” frågar Marie.
”Men det är väl ganska uppenbart?” säger mamma.
”Nej… inte riktigt. Du får nog förklara hur det hänger ihop.”
”Jag vet inte… det kan jag nog inte.”
Det blir tyst en stund och det slår mig att det är märkligt att ett rum med fem personer i kan kännas så tomt. Jag tycker mig nästan kunna känna hur Marie famlar i luften efter trådar att dra i, sätt att reda i det här.
Hur skulle hon någonsin kunna hjälpa oss?
Det får mig nästan att småle, dumheten i alltihop. Om inte vi själva har en aning om vad som är fel, hur ska då någon annan kunna fatta? Jag ser på Micki. Jag vet hur han känner det, för jag känner exakt samma sak.
Det finns inget hopp.

Dagen efter går jag upp som vanligt när klockan ringer vid sju, käkar frukost, klär på mig. Kollar schemat som sitter instucket i loggboken. Spanska, matte, fysik. Gympa också, fy fan. Jag lägger ner boken, slänger väskan över axeln och går ner.
Så hoppar jag upp på cykeln. Trampar iväg. Jag växlar upp, reser mig och trycker ner tramporna med all min kraft. Jag ser skolan, den växer från avlägsen till helt nära, och så susar det gula teglet förbi. Nu passerar jag cykelställena utan minsta tanke på att sakta in. Det känns så härligt. Så härligt när jag inser att jag helt enkelt inte ska dit. Aldrig mer.
Jag bara cyklar. Krafterna verkar outsinliga, cykeln far liksom av sig själv, och det känns som jag skulle kunna cykla ända till Lund.

Nästa