Jag hör inte längre Ammars mobiltelefon när alarmet ringer om morgonen. Han börjar tidigare än jag och har nästan alltid gått när jag stiger upp. Därför är han också nästan alltid hemma när jag kommer tillbaka, och ibland har han till och med mat på bordet då. Jag får dåligt samvete, men han säger att det inte gör honom något att fixa mat åt mig som värsta hemmafrun (fast med femtio timmars arbetsvecka). Till råga på allt är det nu han som står vid diskbänken och sköljer tallrikar som ska in i maskinen.
”Jag kan göra det där”, säger jag, men han rycker på axlarna och fortsätter. Sen tittar han upp på mig. ”Till helgen… jag funderar på om vi skulle hitta på någonting. Kanske åka ut nånstans, se lite natur? Om det är fint väder.”
Jag kliar mig i nacken. ”Det beror ju lite på hur det ser ut. Jag vet inte om jag kanske måste jobba.”
”Kan du inte kolla det då?”
”Jo, visst. Jag kollar tills i morgon.”

Jag går ut i vardagsrummet, och precis när jag landat i soffan ringer mobilen. Jag krånglar den ur fickan och ser på displayen att det är Micki. Micki. Varför ringer han? Jag reser mig upp. Ammar är kvar ute i köket. Lägenheten känns alldeles för liten.
Jag trycker fram samtalet. ”Vänta lite. Det är lugnt, jag ska bara…”
Med ens är jag i hallen, stoppar fötterna i kängorna och drar åt mig jackan från klädhängaren. Så smiter jag ut genom dörren.
”Okej.”
”Förlåt att jag ringer”, säger Micki. ”Men jag visste inte… jag har liksom ingen annan att prata med.”
Jag går ner för trappan.

Jag hade inte alls fattat hur ensam Micki var när vi blev tillsammans. Det var som att han kom ur en bubbla, en ensamhetsbubbla. Inne i den fanns bara han. Han hade nästan inga vänner, bara någon tjejkompis som han egentligen inte verkade känna särskilt väl, från gymnasieklassen. Ingen fanns kvar sedan grundskolan, ingen från någon fritidsaktivitet eller från grannskapet. Ingen.
Det hade nog aldrig slagit mig att en människa kunde vara så ensam. Jag tog bara för givet att alla har någon. Och en som han dessutom… borde väl ha en hord av beundrare kring sig. En kort tid innan vi träffades hade han kanske det också, för då hade han börjat gå på spelningar och sånt. Säkert fanns de som betraktade honom på avstånd – men nu förvånar det mig inte längre att han inte märkte något.
När vi hade varit tillsammans ett tag fick jag se bilder av honom från början av högstadiet. Då förstod jag bättre. För den knubbiga pojken från den tiden var som en helt annan Micki.
Skolfotot formligen skriker outsider. Kajal runt ögonen hade han redan då, och blekte håret gjorde han också, men det ingav inte alls den känsla av förfining som hans utseende gör numera (eller rättare sagt, som det gjorde innan han blev för smal). I stället såg han ut som en plufsig, feminin loser – och den tillbakadragna blicken på fotot skvallrar om att han var fullständigt medveten om det. Han hade just den sortens utseende som brukar framkalla killarnas vrede och tjejernas hån.

”Nej… jag fattar”, säger jag, för det gör jag. Om saker inte radikalt förändrats den senaste tiden är jag den som står honom närmast, utan tvekan.
”Jag kan förstå att du inte orkar vara tillsammans med mig”, säger han och jag tänker: Nu börjas det igen. Jag bara hummar i luren, ett obestämbart bekräftande.
”Det är bara det”, fortsätter han, ”att jag har ingen annan. Det är okej om vi inte är ihop, det är det faktiskt. Men jag vill inte… jag kan inte…”
Han låter hjälplös på andra sidan, men sedan samlar han sig. ”Jag kan inte stå ut med att vi inte ens pratar med varann.”
”Nähä”, svarar jag avvaktande och känner hur den lilla rösten inom mig börjar mana. Volymen är låg, men jag vet att den snart kommer att höras starkare. Men jag då? säger den, och sedan upprepar den gång på gång: Men jag då? Men jag då? Vad jag vill och behöver, spelar inte det någon roll?
Micki kan inte höra vad jag tänker så han fortsätter: ”Det finns mycket jag skulle vilja prata med dig om. Som om hur det är här… och du vet, de där samtalen som vi går på, med familjen.”
Jag har svårt att fokusera på det han säger. Varför är det inte viktigt längre om vi är tillsammans eller inte? Är det enda som betyder något att jag lyssnar? Så är det nog. Jag måste finnas där, för han har ingen annan. Det sa han ju själv alldeles nyss.
”Vet du vad som händer?” säger han och rösten låter svagare.
Jag försöker blåsa bort det svarta och svarar: ”Nej.”
”Mamma håller på att bli helt knäpp. Alltså, de kommer dit, egentligen för att vi ska prata om vår familj och varför det har blivit så här… med mig då. Men det enda som händer är att hon pratar om sig själv. Nu har hon fått för sig att allt är hennes fel, så hon pratar om det från det att de kommer in genom dörren tills de går igen. Ingen annan säger någonting.” Hans röst är fortfarande svag, men nu låter den också en aning desperat.
Det skjuter ner i mig. Så är det, tänker jag. Han kan inte se mig, för han kan inte se något annat än det där just nu. Det får mig att tänka på ett skeppsbrott. Micki sitter på en ö med en massa vrakspillror omkring sig, och åt alla håll omgärdas han av det vidsträckta kalla havet. Hur mycket jag än viftar kommer han inte att se mig. Om jag tar fram en stor flagga och svingar den fram och tillbaka, skulle den högst synas som en liten prick längst borta vid horisonten.
Jag är tvungen att säga något. ”Det låter jobbigt.”
”Det är det.” Nu är hans röst som en viskning och känslorna börjar sippra ut, snart kommer de att välla upp inom mig som en vattenpelare. Samtidigt ser jag inom mig en bild av en mur som blixtsnabbt reses: hundratals arbetare strävar mot samma mål. På ena sidan är jag och på andra sidan Micki, och hans armar sträcks upp mot mig – men lika snabbt läggs stenarna i muren upp, rad på rad, och de skymmer min sikt.
Det är tyst en lång stund.
”Du…”, säger jag sedan, ”jag kanske kan komma och träffa dig någon gång i nästa vecka. Om du vill.”
Jag ser hans ansikte framför mig, underläppen som skjuter ut en aning samtidigt som han nickar till svar. Ett tyst mumlande hörs i luren och jag är tvungen att fråga vad han sa.
”Jag tror det, sa jag.”
Det hörs på hans röst att han har tårar i halsen. Kanske på kinderna också.

När jag lägger på märker jag att jag fryser. Fryser och svettas på en gång. Jag har inte kommit långt. Längst ner i trapphuset lutar jag mig mot den kalla betongväggen. Från där jag sitter ser jag porten och gatan utanför. Det är mörkt ute, ruggigt. Gatan är våt men det verkar inte regna just nu.
Jag går upp igen. Ammar sitter i soffan och han ropar till mig när jag kommer in. ”Vart tog du vägen?”
”Cigg”, svarar jag. ”Jag hade slut på cigg.”

Så sitter vi framför tv:n, jag och Ammar i var sitt soffhörn, som vanligt. På tv:n fjantar sig Björn Gustavsson som jag ibland försöker göra Ammar svartsjuk på, men jag bara låtsas titta. Lämna mig ifred Björn, tänker jag, så att jag kan tänka på Micki.

Jag har en känsla av att bilden jag hittills målat upp av Micki inte stämmer riktigt. Det hade ju varit outhärdligt att vara tillsammans med honom om han ständigt hade visat upp ett allvarligt ansikte och bara någon enstaka gång öppnat munnen – då för att säga något seriöst.
Vi skrattade faktiskt väldigt mycket tillsammans. Mickis humor är dräpande och svart, den skjuter små giftpilar omkring sig och träffar alltid målet med exakt precision. Och det är roligt att reta honom, peta på honom och knuffas, för han är så valpig och klumpig i kroppen.
Om man kan vara säker på att han träffar hundra procent rätt med de verbala tillmälena, kan man vara lika säker på totalt misslyckande när det gäller de motsvarande fysiska, och det kunde leda till ganska underliga men roliga bataljer oss emellan, där han gjorde allt för att förolämpa mig å det grövsta, samtidigt som jag försökte få tag på honom rent kroppsligen.
Men utöver det pratade vi en massa. För den hans allra mest förlamande blyghet ligger bara på ytan. Om jag tänker efter så var han nog den av oss två som talade mest.

Den där gången vi duschade tillsammans var det som att han smälte en aning, och då menar jag inte att det innebar att vi direkt kastade oss över varandra och hade sex, för så var det inte, hur mycket jag än försökte få det till det. Utan smältningen bestod i att han började prata med mig. Han låg inte med ryggen mot mig längre, i stället låg vi nära varandra, med läpparna alldeles intill, och vi pratade nätterna igenom. Kysstes. Pratade. Kysstes mera.
Jag är inte sådan som egentligen tycker speciellt mycket om att prata. Men jag tyckte verkligen om att prata med Micki.
Kläderna skalades av efter hand. Till slut hade vi våra kroppar där, nakna tillsammans, och jag hans smala hand som alltid var kall (innan man liksom kommit igång) på min höft. Min egen hand låg över hans, för att värma den, och kanske för att hjälpa den lite på traven. Och efter några dagar kunde vi till och med släppa orden och låta munnarna göra annat.
Och då var det bra mellan oss. Så kändes det då i alla fall.
Fast. Det var kanske bara önsketänkande från min sida.

”Hello, mister Disträ, nu börjar snart ditt favoritprogram.” Ammar väcker mig ur tankarna genom att vara extra bitchig. ”Försök nu inte låtsas att du inte tycker han bögbonden är snygg. Han har hästar, tennisbana, pool… Jag kan lätt se er framför mig; två karlakarlar i rutiga skjortor på var sin hästrygg, ridande mot solnedgången. Det där med motorcykel är bara ett substitut för dig.” Han skrattar. ”Du önskar säkert att du hade skrivit in.”
”Säkert. Vem är det som önskar här?” Jag försöker sparka till honom i sidan, men han tar tag i min fot. Sedan gör han allt han kan för att jag ska slippa se den där bonden han just talade sig så varm för.

Nästa