På väg mot avdelningen är jag nära ett psykbryt. Cigaretten smälter bort efter bara ett par drag, jag kastar resterna och halar fram en ny. Handen darrar när jag ska tända den. Skärp dig, tänker jag. Men hjärnan håller på. Just nu med räkneexperiment. Det var åtta veckor sedan jag träffade honom senast. Åtta veckor och fyra dagar. Det blir sextio dagar. 720 timmar. Fast när det kommer till att räkna ut minuter och sekunder räcker varken min huvudräkningskapacitet eller ork längre.
Klockan är halv sju när jag kliver in genom porten. Jag stannar lite förvirrad där innanför, tar några steg i korridoren. Lite längre bort ser jag en tjej sticka huvudet ut ur ett rum och kolla in mig. Hon drar snabbt tillbaka det igen och bara ett par sekunder senare kommer Micki ut därifrån.

Han ler mot mig. Inte ett stort och öppet leende, utan ett litet med spända läppar. Men ett leende är det i alla fall. När han kommer fram stannar vi upp lite handfallna inför varann. Hur var det nu igen?
Han sträcker ut handen och tar min. Den känns som vanligt. Tunn, och kall.
”Hej”, säger han.
Mina ögon ramlar ner i hans en stund. Jag ser dem, blå och spräckliga, men utan någon riktig gnista. Saknas det fortfarande vatten i kroppen? Min blick viker av och fäster vid slangen som sitter tejpad mot kinden. Varför, varför? Det gör så ont att se den.
Han drar mig med längs korridoren. När vi passerar rummet han tidigare kom ut från ser jag två tjejer i soffan där inne. De verkar vara mellan tretton och femton. Tv:n står på. Tjejerna vrider huvudena efter oss. I deras magra ansikten ser ögonen extra stora ut. Micki kastar en blick på dem, sedan vänder han sig mot mig och ler menande.
”Dagens sensation.”

Han har första rummet till vänster i korridoren.
”En del rum har egen toalett”, säger han medan jag tar av mig jackan. ”Men en sådan är man så klart inte betrodd. Även fast det hade gjort saker betydligt enklare.”
”Hur då menar du?”
”Det är bättre nu, men i början behövde jag inte ens försöka kräkas med den här”, säger han och pekar på slangen. ”Det fixade sig bra av sig själv.”

Vi fortsätter prata, jag vet inte om vad, men inte är det om de saker han nämnde när han ringde i alla fall. Hans ord hamnar i bakgrunden medan jag tänker på det; att han ringde och att jag kom springande som en hund. Som vanligt.
Nu visar Micki inget av sorgsenheten jag hörde i telefon. Allt är som sagt som vanligt. Hur vanligt det nu kan vara.
Jag önskar att han skulle prata med mig. Det var saker han ville berätta, sa han ju. Jag vet inte vad jag väntat mig, men plötsligt känner jag mig lurad. Som vanligt.

Det knackar på dörren. Micki öppnar.
”Hej”, hör jag någon säga. ”Förlåt att jag stör, men Ebba har tränat på ett dansnummer som hon ska visa upp nu i tv-rummet. Om ni vill se.”
Micki fnissar. ”Vi kommer.”
Ebba är den yngsta, hon är bara elva. Hon har ett vekt ansikte, genomskinligt och tunt, små intensiva ögon och en smal näsa som är alldeles röd. Hon kommer upp från källaren tillsammans med en tjej ur personalen. Där har hon varit och tränat. Micki berättar att det finns ett gymnastikrum där nere, med bland annat en sandsäck som man kan slå på om man behöver. Han tittar menande på mig när han säger det.
En CD läggs i stereon och så börjar uppvisningen. Micki sitter i soffan och jag i en stol brevid. De två tjejerna som var inne i rummet med Micki förut sitter också i soffan. Caroline och Nour. Och så några ur personalen. Jag hoppas att min närvaro inte ska göra den där lilla tjejen obekväm. Hon känner ju alla andra här, bara jag är utomstående.
Musiken sätter igång. Det är You’re the one that I want, från Grease. Ebba börjar dansa, fram och tillbaka, med höga knän och armarna upp i luften, ögonen stängda, men med ett lyckligt leende på sina tunna läppar.
Hon får bara hålla på ett par minuter, annars går det åt för mycket energi. Någon stänger av CD-spelaren och alla klappar i händerna. Ebba slår sig ner i en fåtölj, röd i ansiktet av förlägenhet eller ansträngning, jag vet inte vilket. En tjej ur personalen klappar henne över ryggen.
”Det är otroligt”, säger hon. ”Tänk när du kom hit. Då satt du i rullstol.”
Sedan slås tv:n på och det är talangjakt, som en oavsiktlig fortsättning på Ebbas dans, med syskonskaror som framför musikalnummer och småtjejer som går loss med rockringar.
Och mitt i alltihop slår det mig: Det här är Mickis fredagskväll. En vanlig fredagskväll för honom, långt borta från fester, spelningar och fyllor. Den liknar ingenting jag tidigare varit med om. Men nu är den min också.

Att åka hem till Ammar efteråt känns nästan overkligt. Men jag har lovat.
Så fort jag kommer in där får jag hans fulla uppmärksamhet: händer, meningar, ögonkast som är till bara för mig. Jag förstår inte varför, men tanken som far genom mitt huvud är:
Jag kan inte värja mig.
Han frågar mig hur det känns. För jag har inte kunnat undanhålla för honom att jag skulle träffa Micki. Han frågar hur Micki mår.
”Jag vet inte riktigt”, svarar jag sanningsenligt. Samtidigt känner jag att jag inte vill berätta något om Micki för Ammar. Jag vill inte berätta om sonden han fortfarande har kvar, jag vill inte berätta om det lilla rummet och avdelningen eller om Ebbas dansföreställning. Jag vill behålla det för mig själv.

Senare ligger vi i sängen och håller om varandra. Ammars hand smeker min rygg och jag har hans läppar mot mina. Men jag vill så gärna sova. Orkar inte. Kan det inte räcka nu?
Jag vänder mig om så att jag får luft, hans hand ligger kvar på min midja.
I morgon ska vi åka till Ammars vänner och deras sommarhus på Österlen, så är det bestämt.
Han vänder sig på andra sidan och jag drar efter andan. Till slut somnar jag i alla fall.

Nästa kapitel