Det verkar inte finnas nån gräns för hur länge vintern kan hålla på och tveka innan den ger upp och lämnar plats för våren. Det har blivit mars, en enda lång räcka av slask.
”Hur har ni haft det sedan sist?” Det är Maries vanliga inledning. Jag skulle kunna berätta att jag inte varit i skolan på över en vecka, men det låter jag bli. I stället sneglar jag på mamma. Hon är tyst, men jag kan se på henne hur hon är på väg att gå upp i limningen av saker som hon måste berätta för sin nya bundsförvant. Marie ser det visst också, för hon frågar: ”Hur är det med dig, Eva?”
Gapet öppnas och orden börjar flöda. Den senaste tiden har allt handlat om hennes barndom, och nu är det olyckan hon pratar om. Olyckan med stort O, den som hände när hon var liten. När hennes mamma dog.

”Jag minns ganska lite av hur det egentligen var, men allt är liksom ändå centrerat kring mammas död. Ibland känns det som att minnena jag har inte är riktiga minnen, de är lite som en tecknad film. Med karaktärer som är påhittade, eller som skådespelare…”
Marie hummar, och mamma fortsätter: ”Bilen kommer jag ihåg väldigt tydligt. Det var en mörkblå Volvo. Pappa höll den skinande blank. Om man kom emot klädseln på sätet framför med skorna blev han rasande.” Hon stannar upp. ”Det var han som körde den där gången.”
Marie nickar. ”Jag förstår att det var väldigt traumatiskt för dig, Eva… men jag tror att vi ska försöka ta oss tillbaka till nuet igen.” Jag kan se på henne hur hon försöker intala sig själv att hon har kontrollen, hur hon försöker få oss att känna att det finns någon mening med detta. Det visste du inte, tänker jag, när du fick vår familj på halsen. Hur det skulle bli.

Marie vänder sig mot pappa. ”Du är inte så aktiv under de här samtalen, Håkan. Hur kommer det sig?”
Han tittar upp. Tar lite tid på sig innan han svarar. ”Ja…det blir kanske lite obalans. Eva har så mycket hon behöver bearbeta just nu. Och jag för min del är inte särskilt van vid att prata om mig själv. Det är inget jag har… lärt mig, så att säga. I min familj pratade vi inte om känslor. Visade dem inte heller i nån större utsträckning. Då visste man inte riktigt vad som kunde hända.” Han ler ett snett leende.
”Nä… jag bara tänker”, säger Marie, ”att här kan vara en plats där ni kan börja tala om hur ni känner, börja tala med varandra. För som det är just nu så talar ni inte riktigt med varann.”
Pappa nickar. ”Så är det väl kanske.”

Nästa