”Det var ett bra samtal idag”, säger mamma medan vi går från mottagningsrummet in på avdelningen. När pappa hummar till svar undrar jag om han egentligen tänker samma sak som jag: Vad då samtal?
”Jag går och pratar lite med Katarina.” Mamma sveper ut ur Mickis rum och så är det vi tre kvar: jag, pappa och Micki. Micki sitter på sängen, jag och pappa bara står där. Över skrivbordet hänger en anslagstavla. Micki har foton på den och jag betraktar dem. Ett föreställer ett gäng som sitter på marken utanför ett tält. Micki är mitt i klungan, och brevid honom Danny med solglasögon och tatueringar på varenda millimeter av sina smala armar.
”Var är det där ifrån?” frågar jag.
”Arvikafestivalen. I somras.”
Jag nickar. Det blir tyst. Inga följdfrågor passar. Det känns så långt borta att Micki skulle åka på festival.
Efter en stund säger pappa till honom: ”Det är din födelsedag på lördag.”
Reaktionen är knappt märkbar, men jag tycker mig skönja en suck.
”Vad önskar du dig?” fortsätter han. Micki ser snabbt upp. ”Ingenting.”
Svärtan i rösten får pappa att rycka till. ”Jo…”, säger han tvekande, ”något måste det väl finnas?” Han tittar på Micki som ser ut i luften med mörka ögon.
”Pengar?”
”Vad fan skulle jag med pengar till hade du tänkt?” fräser Micki. ”Jo, jag vet, jag kan ju ta med mig den där och resa jorden runt.” Han pekar på ställningen som de hänger upp påsarna i vid sondmatningen. ”Eller, vänta förresten, jag skulle ju kunna lägga handpenningen på en riktigt snygg kista, bara för säkerhets skull. Så jag får en som jag trivs i.”
Både pappa och jag stirrar på honom. Munnen är som ett streck i ansiktet, men jag ser också lite liv i ögonen från ilskan.
”Jag önskar mig ingenting”, säger han envetet, och stirrar mot fönstret med glasartad blick.
”Okej”, säger pappa. ”Men vi tänkte i alla fall att vi kommer hit vid tretiden på lördag.”

Nästa