Nästa gång Micki ringer blir jag inte lika tagen på sängen. Dessutom är jag inte hos Ammar, utan kvar i studion på väg att stänga. Det berättar jag när Micki frågar vad jag gör.
”Mhm. Ska du hem sen då?” Jag tycker han låter en aning mulen.
”Tja, det ska jag väl”, svarar jag med lätt röst.
Det blir en paus. ”Träffar du fortfarande han den där?”
Tystnad igen, medan jag funderar på vad jag ska säga. Träffar. Jag som nästan bor där.
”Äh, du behöver inte svara”, säger han då. Rastlöst. Han tar nya tag. ”Jag fyller år på lördag.”
”Jag vet det.” Det har jag inte glömt. Han fyller arton. Då räknas man som vuxen, är det inte så? En elak röst i mig vill säga: Jag trodde du skulle fylla tolv.
Han drar efter andan. ”Jag hade tyckt om ifall du kom.”
”Kommer din familj?”
”Mmm”, svarar han menande.

”Jag ska jobba på lördag eftermiddag”, säger jag till Ammar, för nu är det slut med det onödiga sanningssägandet. Han nickar. Jaha ja. Inget konstigt med det ju.

Jag har tänkt och tänkt på hur jag ska göra, om jag ska ge Micki en present eller inte. Vad skulle det vara? Allt känns så tillkämpat och samtidigt obetydligt. Och någonstans vet jag inte ens om jag vill ge honom något. Medan jag traskar runt innerstan har jag svårt att komma mig för att gå in i någon butik, men till slut hamnar jag i alla fall på Matton. Det är en av mina egna favoritaffärer, och så där är det väl: svårt att inte ge till andra det man egentligen önskar sig själv. Jag tittar på markers och papper, men Micki tecknar inte, så till slut köper jag en anteckningsbok, en Moleskine. Det passar pretentiösa typer som han, tänker jag elakt.

Vid tvåtiden på lördagen kommer jag in på avdelningen och en ur personalen hälsar igenkännande på mig i korridoren. Jag knackar på dörren till hans rum, den är halvt igendragen. När jag skjuter upp den tittar han på mig från sängen där han ligger med hörlurarna på sig. Han ser ut som en urkramad trasa. Huden är blekgrå och ögonen röda. Som om han gråtit hela dagen. Men sonden är borta.
Han tar av hörlurarna och sätter sig upp. Nickar mot mig, men säger ingenting mer än hej. Jag vill fråga vad som händer, varför han är så ledsen, men får inte fram något. Han ser ut genom fönstret. Jag slår mig ner på stolen vid skrivbordet.
Katarina, hans kontaktperson på avdelningen, kommer in i rummet.
”Hur vill du göra”, frågar hon, ”kommer ni ut därute, eller ska ni vara här?”
”Här, tror jag”, säger Micki.
”Vi kan ta in lite stolar om du vill”, säger hon, och vi hjälps åt att bära in ett par stycken från dagrummet.
”Du vet var jag finns om du behöver mig.” När hon säger det klappar hon honom på axeln. Hon vet, tänker jag. Hon vet vad som pågår. Men inte jag.

Nästa