Strax före tre kommer resten.
”Men hej, Daniel”, säger Eva och sträcker formellt fram handen. ”Vad roligt att du är här.” Jag tar den, skakar den, ser henne i ögonen. Vad är det för roligt med det, tänker jag.
Sedan kommer Håkan fram och gör likadant. Det är första gången vi ses, och jag tänker att han och Micki inte liknar varandra det minsta. Han är både kortare och bredare (så klart), dessutom är han mörk. Mija liknar honom mycket mer.
”Trevligt att träffas”, säger han.
Mija står i bakgrunden, tittar på mig under lugg och drar sarkastiskt på munnen.

”Jag är så glad att vi får fira din födelsedag”, säger Eva till Micki, och jag undrar om hon med det menar vad jag genast tänker. Tänk inte ens tanken, vill jag säga, men sen fattar jag att hon inte alls menade så. Det var bara något hon sa.
”Vi har så klart lite presenter med oss!”
Fortfarande har inte ett ljud hörts från Mija, men medan Eva plockar upp några paket ur en tygkasse går hon fram och sätter sig på sängen brevid Micki.
”Du ska få ett av mig också”, säger hon, ”men du får det senare.”

”Så där ja.” Högen med paket ligger på skrivbordet och Micki sätter sig på skrivbordsstolen. Jag har inte kommit mig för med att ge mitt till honom, och det känns inte rätt att lägga dit det nu heller.
Han öppnar presenterna i tystnad. Det är vanliga saker: En svart huvtröja, ett presentkort på cd eller dvd, en bok om läsandets historia. För varje paket som öppnats tittar Micki upp på Eva och Håkan och säger tystlåtet tack.
”Åh, när du var liten, du var så underbar att köpa presenter till”, bubblar Eva förtjust när Micki lägger det sista föremålet till den lilla högen med gåvor. ”Många barn kan vara så otacksamma och bli besvikna, det blev aldrig du. Du blev alltid glad för allting!”
Vreden som exploderar i mig får händerna att vilja agera. De vill skaka henne, samtidigt som jag vill ta hennes huvud och tvinga i hans riktning, tvinga henne att titta, medan jag skriker i hennes öra: Men titta på honom, ser du inte? Han sitter där! Du ser väl hur glad han är?

”Då fikar vi, va?” Eva packar upp en kartong med tårta. ”Åh, ja visst ja, något att skära med.”
Micki slinker iväg mot köket. Han har visat mig det innan. En ur personalen fick låsa upp åt oss, för en av de inlagda tjejerna har bulimi och kan länsa kylen om hon kommer åt. Lådan med köksknivar är också låst. Men tårtspaden finns i en av de vanliga lådorna, och han är snart tillbaka med den.
Eva skär upp och delar ut tårtbitar på små papptallrikar åt var och en. Kaffe hälls ur en plasttermos.
”Ska vi inte sjunga”, säger Eva och tonfallet är uppskruvat. Hon tar ton och väluppfostrat stämmer de andra in, till och med Mija sjunger. Men för mig, det går bara inte. Skammen känns i hela kroppen. Det känns så fel, så obekvämt. Jag sneglar mot Micki där han sitter med papperstallriken och tårtbiten framför sig. Tårarna syns inte, men jag känner dem i mig.

På vägen hem mår jag nästan illa. Jag sväljer och sväljer.
Klockan är halv sex när jag stiger in i Ammars lägenhet igen. Hänger upp jackan. I innerfickan ligger paketet med boken kvar.
”Hur var det på jobbet”, frågar Ammar och jag hajar till. Just det, ja. ”Jo bra, bra.”

Nästa