Under resten av kvällen tänker jag oupphörligen på eftermiddagen; känslan vill inte försvinna. Det är som om jag blivit vittne till något obehagligt. Jag vet bara inte vad det är.
Jag stryker ansiktet med händerna. Det känns som det sitter tårar bakom ögonlocken, men de går inte att få fram.
”Kom. Vi går och lägger oss.” Ammar drar upp mig från soffan.
Snart har jag hans andetag alldeles intill mitt öra, tyngden av hans kropp mot min, och det känns skönt att ha något över sig. En människas kroppshydda som skydd mot världen, eller en fysisk påminnelse om att jag finns här: min kropp finns, för den känner tyngden, den pressas ner mot madrassen. Ammars hand stryker min överarm, sedan tätnar greppet om min axel och de flämtande andetagen går över i ett mera utdraget stön. Kroppen sjunker ner över mig och jag har hans läppar mot min hals. Varma andetag mot huden gör den fuktig och knottrig. Kinden är sträv, läpparna snuddar min örsnibb.
”Danny…”, säger han taget. Jag känner hjärtslagen bulta hårt mot min rygg.
”Mhm.”
”Jag älskar dig.”
Jag tar hans hand och drar armen om min kropp. Avtrubbningen gör att jag inte orkar bry mig om ifall det förväntas av mig att jag ska säga samma sak tillbaka. Hur som helst så går det inte just nu. ”Vad bra”, säger jag bara.

Men sedan kan jag inte somna. Jag vrider mig i sängen så att Ammar till slut slår upp ögonen.
”Vad är det? Kan du inte sova?”
”Nej.”
”Oroar du dig över något?”
Han lägger armarna om mig och försöker göra mig lugn, men det känns bara värre – som att sitta fast – och jag vill åla mig loss. ”Äh, jag vet inte”, suckar jag. ”Det går nog inte.” Jag lyfter bort hans armar försiktigt. ”Jag går upp en stund.”
Så sätter jag mig i köket vid det runda köksbordet och tittar ut i natten, på den folktomma gatan och på bilarna som står parkerade på Davidhalls torg.

Nästa