När jag vaknar nästa morgon, eller rättare sagt förmiddag, har Ammar gått till jobbet. Det är söndag, och det brukar inte hindra någon av oss från att arbeta, men själv ska jag inte göra det idag. Jag behöver vara ledig. När jag reser mig noterar jag en lätt huvudvärk och en dyster sinnesstämning som tydligen inte sovits bort.
Jag går ut i köket för att sätta på kaffe. Köksbordet är tomt och diskbänken ren, det syns knappast att någon har ätit frukost där. Fast det kanske han inte har heller. Han kan lika gärna ha tagit en caffe latte och en take away-smörgås på något café på vägen.
Perkulatorn är i alla fall inte tömd, märker jag när jag lyfter på locket. Förnöjt gör jag en liten bock på ett inre pappersark. Det hade du glömt, minsann!

Jag sneglar mot espressomaskinen som står i hörnet brevid spisen och överväger att använda den i stället. Man vänjer sig obehagligt snabbt vid lyx, tänker jag och fortsätter irriterat med perkulatorn. Det är snobbigt med espressomaskiner. Jag tror att Ammar fick den i födelsedagspresent för ett tag sedan. Om någon någonsin ger mig en sådan i present ska jag ge en smäll på käften tillbaka! Kinderna hettar plötsligt.

Det finns inget att göra medan man väntar på att kaffet ska bli klart och jag är för rastlös för att sitta ner, så jag ställer mig och glor på en metalltavla på väggen brevid bordet. På den sitter foton uppsatta med små superstarka stålfärgade magneter. Bilderna är tagna i Bosnien, där Ammar kommer ifrån. Han var tretton när han kom hit i början på nittiotalet. När Micki var två eller nåt. Kaffet är klart och jag häller upp i en mugg och tar lite mjölk från kylen.

Ammar pratar om att ta mig med dit i sommar.
”Det är vackert”, säger han. ”Och varmt. Inga sådana där halvdana somrar som här.”
Han vill åka motorcykel med mig genom landet, och stanna i flera veckor, kanske hela sin semester.
Visst låter det skönt. Att bara åka bort från allt och slippa den trista svennesommarn. Men inom mig säger en röst: Jag kan inte bara åka iväg, jag måste få veta hur det går med Micki. Tänk om något händer honom när jag är borta?
En annan röst säger: Vad ska du göra där, hänga efter Ammar som ett onödigt bihang, medan han omfamnar världen och släktingarna?
Och det är då jag fattar varför det känns så konstigt, vad det är som gör mig arg. Det finns ingenting jag kan göra för honom. Han är så irriterande perfekt.
Eller, jo förresten, på ett plan finns det saker jag kan göra. Det glömde jag. Är det inte underligt hur sexuell tillfredställelse plötsligt kan gå över i tom leda, nästan ett tungsinne? Man är utknullad, uttömd. Fylls inte på av något. Det är bara ett ständigt ejakulerande, en menlös, frustrerad kåthet.
Visst kan jag hänga med som hans onaniobjekt – låt oss göra en sexodyssée genom det bosniska sommarlandskapet, det kan ju bli minnesvärt… eller?
Fuck me, jag kommer lika bra ensam.

Dysterheten jag kände innan övergår i totalt mörker, det känns tungt och svårt att lyfta bort igen. Det får mig att tänka på när man är på festival och sitter under en presenning när det regnar. Först håller det plastiga skiktet vätan borta, men till slut blir det stora, tunga nedbuktningar, oroväckande bucklor som till slut brister och dränker det som finns under i en iskall ström av regnvatten. Det känns som jag står under en sådan nu.

Jag häller snabbt i mig det sista kaffet och ställer den tomma koppen på diskbänken. Sedan börjar jag rastlöst gå runt i lägenheten. Bokhyllan i vardagsrummet är svart och innehåller en lagom mängd böcker. Inte så många att det blir överlastat, men inte heller så få att det ser opersonligt ut. Det är skönlitteratur och reportageböcker varvat med böcker om design, street art och internetkultur. Buzzwords, intellekt och coffee table, allt i ett. Jag är så arg på Ammar nu, det känns som att allt är hans fel.
Vid det lilla arbetsbordet, lagom stort för en laptop, hittar jag en penna och ett tomt papper.

Ammar
Jag behöver lite tid för mig själv, så jag hör nog inte av mig på några dagar. Bli inte orolig. XO Danny

Tonen i meddelandet känns tillgjord, men jag vill inte såra. Egentligen vet jag inte om jag vill höra av mig. Men jag måste ju i vilket fall som helst lämna tillbaka nyckeln, för det vill jag inte göra just nu.
Mildrar fallet, som vanligt. Det är min lott och går med fullständig automatik.

Lappen lägger jag på köksbordet. Den ser futtig ut, precis sådan som jag känner mig. Jag är den fegaste jag vet. Så går jag till klädhängaren och tar på mig kängor och jacka.

Det är soligt men inte särskilt varmt ute, och när jag drar luft in i lungorna får jag en klump i halsen. Jag skyndar på stegen för att få den att försvinna. Gustav Adolfs torg är fullt av människor som alla verkar njuta av solen. Vid busshållplatsen står två tjejer i femtonårsåldern, båda med ljusa upptuperade hår och massor av smink. De skrattar och hånar varandra rått, samtidigt som de drar i kläderna, puffar på varann, ömsint.
Och då är den där igen, den tunga känslan, som en deg att ta sig igenom. Klumpen i halsen har inte alls försvunnit, i stället växer den nu upp genom gommen och tar sig svidande vidare mot näsan och ögonen.
Jag känner mig så misslyckad. Inget av det jag vill blir någonting. Det som blir är bara sådant jag inte vill. Jag vill… jag vill att någon ska se mig… och bry sig om mig. Men det gör ju Ammar, ändå duger det inte åt mig. Nej, för jag vill så klart bara ha det jag inte kan få.
Åh, det går inte! Jag trycker handen mot munnen, men tårarna går inte att hejda. De pressar sig ut ur ögonen och jag kvider till. Jag vet att jag just har bestämt mig för att avsluta det här förhållandet också. Fegt är jag på väg bort från Ammar utan att ens prata med honom, precis på samma sätt som med Micki. Fast det jag gjorde mot honom var förstås ännu värre.
Min kropp böjs av tyngden. Vad är det för fel på mig? Varför har jag försetts med en ryggrad som en daggmask?
Snoret rinner ur näsan och jag torkar mig med baksidan av handen, det svider på överläppen. Folket omkring ser jag som i en dimma. De struttar omkring där i sina liv, utför ärenden, går sina rutter mellan apoteket, bankomaten och Seven Eleven. Jävla människor. Jävla naiva idioter. De tror att det räcker med kärlek. Om man bara älskar någon så ska allting ordna sig – det har man alltid fått höra, det har man alltid trott. Älskar man någon kan man fylla den med liv och vända olycka till lycka. Men det är inte alls sant. För mitt hjärta blöder av kärlek som jag vill ge. Men i stället är det jag som behöver en blodtransfusion.

Jag gråter inte längre när jag låser upp dörren hemma, men jag känner på mig att det bara är ett tillfälligt uppehåll. För att hjälpa mig själv på traven sätter jag på Miss Murder. Den här gången tänker jag inte fly, utan nu gråter jag, verkligt vältrar mig i det. Jag försöker gråta ut alltihop. Jag gråter tills jag nästan mår illa. Ändå bleknar det inte.
Jag sitter i soffan med händerna framför ansiktet och tänker på Micki, ser honom på den enkla träsängen i rummet på avdelningen, med benen uppdragna mot hakan och knäskålarna avtecknade som kantiga klumpar under träningsoverallsbyxorna. Han såg ut genom fönstret, utan att ens försöka prata med mig. Eftersom det inte är någon idé längre.

Om jag bara kunde göra det. Hålla om honom tills allt blev bra. Sudda ut all besvikelse.
När jag tröstat honom tillräckligt för att själv bli lugn skulle jag ge mig ut på en road trip för att ta personlig hämnd på alla som skadat honom, från dagis till gymnasiet. De där jävlarna som kallade honom freak i skolan, de som bara beslöt att behandla honom som luft, men som skrattade så fort han gått förbi. De förstörde min Micki. Det är deras fel, deras fel att han… att han inte…
Om folk inte hade behandlat honom så jävla illa kanske han hade haft lite över att ge till mig, då kanske jag hade kunnat få något av det jag behövde, ylar en röst inom mig, men den måste jag genast tysta för den får mig att börja gråta igen och det vill jag inte nu, nu vill jag hämnas. De ska betala, tänker jag, för det är deras fel!
Sista stoppet på min resa skulle bli Staffanstorp, där skulle jag ta mig in i hans föräldrars skenheliga tillvaro. När jag fann dem där, dumgloende framför tv:n skulle jag ta deras huvuden och slå ihop dem med sådan kraft att deras skallar sprack. För deras jävla blindhets skull.
Det är bara det. Att jag också.
Jag skulle inte göra så! Jag skulle inte göra honom illa! Jag sjunker ihop över kudden. Trycker ansiktet mot den och vet att det blir fläckar av tårar och snor. Sedan slår jag på den och tänker: Din jävel, din jävel! Men jag vet inte längre vem jag menar.

Det kommer ett sms från Ammar:

Danny, hur är det? Du säger att jag inte ska bli orolig men det blir jag ändå, lite… Ok, du vet var jag finns. Puss o kram

Ammar säger samma sak som Mickis kontaktperson på avdelningen: Du vet var jag finns – och en kort stund känner jag längtan vid de orden. Längtan efter att själv bli tröstad och omhållen. Men det där har jag ju provat nu i ett par månaders tid, och det funkar inte. Problemet är att jag blir inte tröstad av Ammar. Det spelar ingen roll hur mycket han försöker eller hur mycket han vill. Det går inte in. Och jag blir inte heller, har aldrig blivit, tröstad av Micki, av förklarliga skäl. För jag var till för att trösta honom, inte tvärtom.
Sanningen är den att jag blir inte tröstad av någon, och det har sin enkla förklaring. Jag blir inte tröstad av någon, för jag låter helt enkelt aldrig någon se mig så här.

Nästa