Efter Mickis födelsedag i lördags har det varit alldeles lugnt här hemma. Till skillnad från hur det var när vi var hos honom. Mamma höll värsta föreställningen. Åh vad vi har det trevligt!
Man vill bara säga: ”Vad håller du på med? Det är bara vi här.” Fast så var det inte riktigt, för Danny var där också. Han glodde på henne som om han ville förstena henne eller något, men det märkte hon så klart inte.
När vi kom hem så gick luften liksom ur henne, och hon har inte ens pratat speciellt mycket de senaste dagarna. Hon verkar bara ha två lägen: uppskruvad till max eller zombie.
Nu är hon hemma flera dagar i veckan. Hon säger att hon ska sitta hemma och skriva. Sedan går hon bara runt i morgonrock.

När jag går ner för trappan för att hämta en kopp te hör jag henne prata i telefon.
”Ja, vi har det lite besvärligt för tillfället… Nej, hon orkar inte gå i skolan just nu.” Hon tar en paus medan den hon pratar med säger något. ”Vi går i behandling, familjeterapi…” Paus igen. ”Ja, kanske det… någon praktik eller så. Det vore nog bra.” Och så: ”Ja, men det låter bra… Då hörs vi längre fram… Ja, tack då, hej.”
Är det så man gör, bara ringer och säger att man inte ska komma mer? Det hade ju kunnat göras för flera år sedan i så fall, så hade jag sluppit en massa plåga.
Jag ser på henne att hon egentligen inte orkar prata med mig, men hon säger ändå: ”Du får stanna hemma så länge. Det blir ett möte på skolan om några veckor, elevvårdskonferens.”
”Jag tänker inte gå på det”, säger jag. ”Det kunde de ha kommit på lite tidigare i så fall, typ i sjuan.”
Det är när mamma inte svarar på det som jag får den där obehagliga känslan. Min gamla mamma skulle ha frågat mig vad jag då hade tänkt att göra, hur vi skulle lösa det här – för jag måste i alla fall göra någonting på dagarna, jag kan ju inte gå runt här som en osalig ande. Men nu säger hon ingenting.

Nästa kapitel