Veckan går förbi i en dimma. Mobilen är avstängd, lika avstängd som jag, där jag går mellan studion och lägenheten. Det svider i magen, en ångest som hela tiden får mig att vilja fly, men det finns ju ingenstans att ta vägen.
Att undvika de meddelanden Ammar skickat till mig via varje upptänkligt medium har däremot gått bättre. En del har jag läst och en del inte. Jag har inte svarat på något. Det går bara inte.

På lördagseftermiddagen ringer det på dörren. Innan jag öppnar hinner jag tänka tanken att det är väl lika bra. Han står i trapphuset och ser på mig med mörka ögon. Han säger ingenting. Jag flyttar mig åt sidan och släpper in honom i hallen. Så går jag före ut i vardagsrummet.
”Jag vet inte om jag ska stanna”, säger han. ”Jag vill bara veta vad som händer.”
Jag ser på hans ansikte och han ser arg, bitter och ledsen ut på samma gång. ”Jag vet inte riktigt”, svarar jag menlöst.
”Det måste du väl veta – det är ju du som plötsligt drar dig undan. Något måste väl ha hänt? Jag fattar ingenting.” Han stirrar på mig. ”Ena sekunden är allt bra, och nästa är du borta. Svarar inte på mobilen, msn eller någonting. Hur ska man tolka det?”
Det blir tomt i huvudet och det enda som känns är en torrhet i munnen, en kyla mot huden och inuti magen. Hans ögon har aldrig sett ut så. De kräver att jag ska säga någonting.
”Jag… det blev för mycket, på något sätt”, krystar jag ur mig.
”För mycket? För mycket vad då?” Han går emot mig.
”På allvar… för snabbt.”
”Men du känner inte att du kan prata med mig om hur vi har det? Det är antingen eller? Antingen funkar allt perfekt eller så ger du upp? Är det så du vill ha det?”
”Jag vet inte.”
”Sluta!” Han höjer rösten. ”Sluta säg jag vet inte! Något måste du väl veta?”
Jag står där och förbannar min talförmåga som alltid sviker mig när jag behöver den. Olika förslag på ord och meningar upprepas i huvudet, men ingenting passar på tungan.
”Säg något då!” säger Ammar bitskt.
Jag sväljer. ”Förlåt.”
”Förlåt för vad då? För att du är så jävla feg att du inte kan prata med mig? Förlåt för att du inte bryr dig?”
Jag böjer ner huvudet. ”Jag bryr mig…”
”Du har ett väldigt konstigt sätt att visa det på.” Hans näsborrar vidgas av ilska. ”Bryr du dig genom att låta bli att svara i telefon? Bryr du dig genom att hålla käften? Hur jävla konflikträdd får man vara egentligen?”
Jag stirrar på honom, jag vill försvara mig, men det finns ingenting att säga.
”Nu ska du ge mig ett ärligt svar”, säger han. ”Är det någon idé att jag står kvar här? Finns det något att kämpa för eller har du redan bestämt dig?”
Jag kan inte titta på honom, kan inte få fram ett ljud, men jag skakar lätt på huvudet.

Smällen i dörren är öronbedövande, den rungar i hela kroppen, och medan hans steg dunsar nerför trappan börjar min kropp skaka. Tårarna rinner över. Jag trycker händerna mot ögonen. Går in i sovrummet och lägger mig på mage på sängen, kudden över huvudet. Jag vill aldrig mer gå upp därifrån, aldrig mer träffa någon människa. Jag vet inte hur man gör med dem. Jag vet bara inte.

Nästa