Jag sover framför tv:n. Nästa dag stannar jag där och försöker betvinga tankarna med nerladdade tv-serier, men det lyckas inte riktigt. En stor tyngd håller ner mig mot soffan, gör att jag knappt orkar resa mig.
Till slut tar jag mig i alla fall upp för att röka och dricka kaffe. När jag sitter vid köksfönstret och tittar ut på den dunkla gården tänker jag att tyngden inom mig egentligen är ett hål. Ett svart hål. En brist.

Det är något jag behöver… jag vet inte vad det är, men jag behöver verkligen någonting. Jag fimpar cigaretten och går ut i vardagsrummet efter telefonen, slår numret hem. Mamma låter glad på rösten. ”Danny, hur är det?”
”Jo, det är väl bra. Eller så där. Det är lite skakigt.”
”Hur då, är det något som har hänt?”
”Jag har just gjort slut med en person.”
”Oj då, det låter jobbigt, det förstår jag.” Det hörs något i bakgrunden, men jag kan inte urskilja vad det är. Det blir tyst en stund. ”Vet du, jag kan ringa dig lite senare, så kan vi väl prata mer då?” Hon låter nervös. Det börjar trumma i mig.
”Vad är det, du låter så konstig på rösten. Är pappa där?”
”Jo, det är han.”
”Och han sitter och lyssnar?”
”Mm.”
Jag hör det på henne. ”Och han är inte nykter… Är det så?” Nu kan jag se framför mig hur hon våndas vid telefonen samtidigt som hon försöker se ut som vanligt, och hur han sitter där och glor på henne och skrockar för sig själv. Hon sväljer. ”Jag ringer dig sen, Danny.”
Jag trycker bort samtalet och kastar telefonen i soffan samtidigt som jag skriker ”Far åt helvete!”
Min kropp sjunker ner på golvet framför soffan, och jag slår knytnävarna mot den, gnyr till förtvivlat några gånger, men jag har slut på tårar. I stället stannar jag upp så, med ansiktet mot soffdynan och armarna framför mig, klagande så som småbarn gör när de har gråtit länge och inte orkar mer.

Efter ett tag reser jag mig och går ut i köket. Måste ha något att äta. Medan jag plockar ost och smör ur kylskåpet ringer det. Den här gången är det Micki. Jag funderar på om jag ska låta det vara, men så svarar jag ändå.
”Hej, hur är läget”, säger han med lätt röst, ett tonfall som gör att tyngden inom mig känns ännu tydligare.
”Okej.”
”Okej? Vad betyder det, att det är dåligt?”
”Äsch. Jag är trött.”
”Du jobbar för mycket.”
”Kanske det.” Det blir tyst en stund innan han fortsätter.
”Jag tänkte… om du ville, om du har tid alltså, komma hit, imorrn eller nåt?”
Det faller igenom. Allt som hänt den senaste tiden tar fyr och exploderar, gör det vitt i huvudet, och orden kommer utan att jag hinner tänka. ”Nej. Det vill jag inte. Det är ingen idé.” De är spetsade med bitterhet. ”Vad får jag ut av det? Sitta där och hålla dig sällskap medan jag väntar på att du ska släppa in mig en millimeter… det kan jag ju glömma, för det kommer aldrig att hända. Det spelar ingen roll vad jag gör för dig. Det räcker ändå aldrig.”
Det blir knäpptyst.
”Jag vet att du vill att vi ska vara vänner, men det fungerar verkligen inte”, säger jag.
”Nähä”, säger han. ”Förlåt då.” Den sarkastiska tonen. Sedan lägger han bara på.

Nästa