Jag har redan släckt när hon öppnar dörren.
”Mija?”
”Ja, vad är det?”
Hon kommer fram till min säng, sätter sig på knä vid den, och automatiskt flyttar jag mig längre in mot väggen. Jag ser ändå hennes ögon, ljusgrå och stirrande i dunklet.
”Mija…” Hon plockar med mitt täcke och jag kan inte dra mig längre ifrån henne utan att det verkar konstigt. ”Känner du dig också så där som Michel?”
Jag vill bara skaka på huvudet, så hårt och snabbt att allt försvinner. Hjärtat bankar.
”Nej”, säger jag, ”det gör jag inte.”
Hon tittar ner i golvet. ”Jag fattar inte… Jag fattar inte vad vi har gjort för fel… att du och Michel…” Hon drar efter andan. ”Beror det på mig… jag…”
Jag önskar att jag vågade sträcka ut armarna och gripa tag i de kalla järnstängerna på sänggaveln. Då skulle jag ha någonting att hålla mig i, nu när det känns som jag ska svepas bort i en ström av isande kallt vatten. Jag sväljer.
”Nej. Det är inte så”, säger jag.
Hon tittar på mig igen och jag måste möta blicken fast jag inte vill. ”Men jag ser det på dig, Mija. Jag ser ju hur det… jag känner igen det hos mig själv också… det där mörka. Jag vet inte, men jag trodde väl inte, jag hoppades att ni kanske skulle få slippa…”
Nu tittar hon ut i luften, sedan på mig igen. ”Jag vet inte vad jag ska göra. Jag skulle kunna… Jag skulle kunna göra vad som helst för att ni skulle få slippa det här.”
Så reser hon sig och går ut ur rummet. Jag sätter mig upp i sängen. Tänder lampan. Nu måste jag bara ha min iPod. Jag hämtar den borta på skrivbordet. Sätter på mig hörlurarna och går in i dånet.

Nästa