När jag är på väg från studion ringer mobilen och hjärtat börjar banka direkt, men det är bara Matilda. Hennes röst låter helt normal, pigg, och jag blir glad av att höra den. ”Det var så länge sen vi sågs”, säger hon, ”kan vi inte gå ut och ta en öl i kväll?”
”Jag vet inte om jag orkar.”
”Jo, kom igen. Det behöver inte bli så sent.”
Så tänker jag att det kanske är lika bra att gå ut. Slippa sitta hemma i lägenheten och våndas över sakernas tillstånd. ”Okej då.”

Vi ses på Ölkaféet. Det lågmälda ljuset och sorlet från borden får mig att slappna av lite. ”Så, vad har hänt sen sist?” frågar jag när vi slagit oss ner med var sin öl. Vi pratar om våra jobb, men efter ett tag kommer vi in på det vi egentligen är där för.
”Åh jag är så trött på det”, säger Matilda dräpande. ”Du vet ju hur kär jag var i han den där konstnären… han som knappt såg att jag var där.” Hon tittar på mig för att se om jag är med, och jag nickar. ”Efter det trodde jag verkligen att jag hade lärt mig en läxa. Men så, nu i lördags, hamnade jag hemma hos en snubbe som jag tyckte verkade smart, och han var snygg också… och det var rätt trevligt under själva natten.” Hon gör en grimas. ”Men sen på morgonen vaknade jag innan honom, och när jag såg mig omkring la jag märke till några böcker på nattduksbordet… ja, gissa vilka… Sartre, Nietzsche och Kerouac!” Rösten är fylld av avsmak. ”Och naturligtvis – när han sen vaknade och skulle hantera det hela verkade han helt ställd, han kunde knappt prata med mig eller ens se mig i ögonen!”
De korta bruna lockarna yr runt huvudet när hon skakar på det. ”Jag kan inte fatta det – att jag alltid ska falla för såna där pretentiösa, självupptagna typer. Sådana som sitter på sina rum och filosoferar, men som inte kan föra ett normalt samtal.”
Jag flinar och höjer ögonbrynen mot henne. ”Micki gillade den sortens böcker. Hans favorit var Kafka.”
Matilda fnissar till. ”Aha, det förvånar mig inte det minsta. Kafka var ju typ anorektiker, han med.”
”Var han? Det visste jag inte.”
”Jo då, han skrev en novell om en svältkonstnär… Och själv gjorde han allt för att hålla sig ren, som han sa. Han skulle bara äta typ en apelsin om dagen, och han skulle inte smittas av andras orenhet… så han kunde inte vara tillsammans någon sexuellt, för det skulle också göra honom oren.”
Jag suckar. ”Fan. Jag skulle ha hindrat Micki från att läsa sådana grejer.”

Mina tankar far iväg, till vår tid tillsammans, till hur det var att leva med honom. Till hur vi satt vid det lilla bordet i min lägenhet. Jag rökte ut genom fönstret.
”Om jag någonsin blir… du vet, fläskig.” Han gjorde en grimas av äckel. ”Då måste du lova att göra slut med mig. Du får absolut inte fortsätta vara ihop med mig då.”
Jag fimpade ciggen och svarade: ”Det tänker jag visst.”
Han log klentroget och skakade på huvudet. ”Du fattar inte.”
”Vad är det jag inte fattar? Det är du som inte fattar; du tror att du är ful fast du är vacker. Den vackraste jag sett.”
”Så säger du bara för att vi är ihop.”
”Vad då bara för att…” Det där gjorde mig irriterad, eller sårad snarare, men det blev ilska av det. Men jag visste att det var bäst att inte driva saken vidare. Marken var minerad. Om jag råkade trampa fel skulle jag få ägna kvällen åt att försöka sopa upp resterna av Micki. Han kunde hålla på och vrida och vända ord och betoningar till sin nackdel i timmar.
”Jag fattar inte ens varför du vill vara ihop med mig. Det finns ju en massa andra killar som inte är som jag… ett jävla fucking missfoster.”
Sånt där får en ju nästan att börja skratta, om det inte vore för att det verkligen inte är roligt när någon man älskar säger så. Jag kände för att skaka honom. I tankarna gjorde jag det, la händerna på hans axlar och ruskade honom, hårt, huvudet slängde fram och tillbaka som på en tygdocka. En obehaglig dans i slow motion. Kameran snurrade, runt oss, zoomade in, klippte mellan våra ansikten, mitt desperata och hans slutna.

Micki öppnade inte ögonen.
Och han gav sig inte.

Först ville jag inte tjata, jag ville visa att jag litade på honom. Det kändes pinsamt att be honom om något så fånigt, något så enkelt som att äta. Jag försökte med argument som att man behöver äta när man tränar mycket och att allt det där löpandet skulle vara till ingen nytta om kroppen inte fick någon energi.
Lite längre fram hade jag glömt allt sådant, då tog jag till vad som helst jag kunde komma på. När han hade blivit alldeles för tunn. Ansiktet, det fanns liksom inga kinder kvar. Linjerna bakvända, på fel håll. Ingenting fungerade.
Det blev så att han vägrade att klä av sig, vägrade att ens låta mig hålla om honom.
”Jag vill bara ha dig nära”, sa jag och kände mig fånig, men jag blev så ensam utan hans händer på mig, utan hans hud mot min. ”Inget mer, inte om du inte vill.”
Jag sträckte ut handen till honom där han låg på madrassen nedanför min säng. Han höll den, ansiktet vreds som om han skulle gråta. Han såg gammal ut. Som om han åldrats med rekordfart.
”Du måste ha hjälp”, sa jag, men han skakade på huvudet. Vi skulle inte, under några som helst omständigheter, skaffa hjälp till honom. Och om jag gjorde något sådant bakom hans rygg…
Jag släppte handen, egentligen ville jag lägga kudden över mitt eget ansikte. Försvinna, gå under, gråta i tusen år. Jag var så ensam. Jag var tvungen göra slut, men jag kunde inte.

Matilda tittar undrande på mig. ”Hur är det med dig och Micki? Jag trodde du var tillsammans med han som liknar den där fotbollsspelaren… Ammar, va?”
Jag skakar på huvudet. ”Det tog slut i lördags. Kanske för att jag inte hade vett att tillräckligt uppskatta att han ser ut som David Villa, jag vet inte.”
”Oj. Är du ledsen?”
Jag drar på munnen. ”Ledsen… Allt är helt galet. Jag vet inte var jag ska börja ens.”
Men hon tittar på mig som att hon har all tid i världen, och då börjar berättelsen rinna ur mig. Om Ammar, om Mickis födelsedag, om Eva som ringde. Och nu känner jag mig både ledsen och skakig.
”Det här med Micki… jag vet inte hur jag ska hantera det.” Jag sväljer. ”Jag försöker släppa det. Men jag kan liksom inte…” Jag tittar ner i bordet. ”Det är så oavslutat.”
”Är du fortfarande kär i honom?”
Jag skakar lätt på huvudet. ”Jag vet inte vad som kan kallas kärlek. Jag vet inte ens om jag kan… Om jag…” Nu ser jag på henne, och det sista tar sig också över kanten, det som jag inte vill tänka på, det som jag trodde att jag aldrig tänkte tala om med någon. ”Jag slog honom en gång.”
Matilda tittar på mig med sympati i blicken. ”Du, jag tror alla blir så arga någon gång att de inte kan behärska sig… om det händer en enda gång, det behöver inte betyda att man är någon våldsman.”
Jag skakar på huvudet. ”Du fattar inte. Jag slog honom när han var som svagast. Några dagar innan han hamnade på sjukhus.”

Nästa