Jag sitter där när dörren långsamt slår igen bakom honom. Jag sitter där en halvtimme senare också. På min madrass på HC med teckningarna brevid mig och evigheters evigheter av tomhet och tid framför och omkring mig.
Det som gick upp för mig i samma stund jag sa det till Danny, att jag inte tecknar längre, förbryllar mig. Tecknandet har alltid funnits där, som en väg; den enda vägen. Så öppnade jag dörren till HC, och hittade en annan. Eller trodde mig göra det. Kanske var det inte så. För nu sitter jag här och kommer varken fram eller tillbaka. Jag slutade teckna för att ge mig ut i verkligheten. Enda problemet är att jag är inte i den.
Så jag reser mig och går ut. Solen lyser. Det tar en halvtimme att gå. Sedan innerstadens gator. Jag kan nog varenda sten utantill. Efter en stund kommer jag till Davidshall och ser Sci-Fi-bokhandelns svart-gula skylt.
För första gången på länge går jag till avdelningen med manga. Hyllorna dignar av serieböcker med lockande karamellfärgade ryggar, och jag drar ut en på måfå, tittar på omslaget. Serierutorna flimrar förbi när jag snabbt bläddrar igenom den.
Något som alltid fanns hos oss var pennor och papper och pysselmaterial i mängder. Mamma ville bli konstnär en gång, det har hon berättat. Hon började på en konstskola som hon sedan hoppade av. Kanske var det hennes ofullbordade dröm som gjorde att hon såg till att det alltid fanns material, kanske var det därför hon sparade allt jag ritade, och någonstans fick mig att känna att jag var bäst i världen på att teckna.
Jag ställer tillbaka serieboken och tar ett magasin som är tjockt, glansigt och fullt av foton. Söta japanska tjejer på varje sida, med de obligatoriska puffiga klänningarna, knästrumpor och hättor. En skotskrutig klänning med vit volang som sticker ut, och sedan en liten väska, nästan som ett litet skrin, täckt med samma tyg och med pärlor som knäppen. De japanska flickorna har nollställda ansikten, försiktiga leenden och mörka, mörka ögon.
Jag tycker fortfarande att de är fina. Men det är ändå inte samma sak som förut.

När jag är på väg tillbaka till HC ringer mobilen. Det är pappa.
”Jag skulle bara berätta att Eva har blivit inlagd på sjukhus.” Han tar en kort paus. ”Hon har brutit ihop.”
”Hur, menar du?”
”Ja… jag vet inte, men hon har nog haft det lite extra jobbigt den senaste tiden, när hon har tänkt så mycket på det som hände när hon var liten”, börjar han, och jag tänker att det har man ju inte undgått. Han fortsätter: ”Igår var hon hos Bettan och hälsade på, och sedan när hon var på väg hem visste hon plötsligt inte var hon var. Jag fick hämta henne inne i Malmö… och åka in till psykakuten. Men läkaren där sa att det kunde gå över ganska snart, om hon bara fick lugn och ro omkring sig. De la i alla fall in henne.”
Jag nickar, men det hörs ju inte genom luren. Jag vet inte vad jag ska säga.
”Jag skulle bara säga det”, fortsätter han. ”Hur har du det annars?”
”Bra. Helt okej.”
När vi lägger på känner jag mig så tom inombords. Two down, two more to go.
Jag skulle vilja tvätta mig, bli av med den obehagliga känslan, men det går inte. Längtar med ens efter att gå till ett badhus. Ligga i vatten i timmar, verkligen renas.
För att duscha måste jag åka hem, eller låna duschen hemma hos någon av Elins polare. Men Elin är nästan aldrig på HC längre.

Det är ingen i lokalen så jag vänder nästan direkt. Jag står bara inte ut med att sitta där och vänta på att någon ska komma. Så jag går ner igen.
En kille med en lång lugg av svarta dreads står vid en av replokalerna och försöker få upp ett lås som kärvar. Innan jag passerar lyfter han huvudet. ”Man skulle ju kunna tro att man hade lärt sig att låsa upp efter att ha haft replokal här i två år…” Han ler snett, och våra blickar fastnar i varandra en kort stund. Hans ögon är mörka, närmast svarta. Ansiktet ser slätt och hårt ut, men blicken är vemodig. ”Repar du också här?” frågar han. Jag skakar på huvudet. ”Nä. Jag bor här.” Han ser förvånad ut, ansiktet blir mindre hårt. Jag går förbi mot utgången. Känner att han tittar efter mig.

En kväll några dagar senare öppnas dörren och in kliver, tillsammans med Mirko och Hedis, tre skinheads. Två av dem är riktigt stora; långa och breda, så där så att om man råkade springa på en av dem vore det som att dundra rakt in i en tegelvägg. Den tredje är mycket kortare, men ändå stadig. De har de typiska attiraljerna: uppvikta blåjeans, slitna kängor med stålhätta, bomberjackor. I olika färger. En är olivgrön, en svart med orange foder, och en mörkröd. Och jag som trodde att det inte fanns några skinheads i Malmö.
De tar ingen direkt notis om mig, utan slår sig ner vid bordet som står mitt i lokalen, halar upp spritflaskor, ölburkar och en kortlek. Snart sätter de igång att spela poker.

Jag sitter i min hörna och försöker verka upptagen med att läsa en bok, medan jag halvt om halvt lyssnar till konversationen som ackompanjerar kortspelandet.
”Händer det nåt ikväll?” frågar en av dem när de spelat ett tag.
”Man skulle hitta på nåt kanske. Vad sägs om gayklubben?” Killen som yttrar detta låter som att han tycker att han sagt något riktigt fyndigt.
”Tja, för att knacka bög så, visst.”
”Skulle inte tro det. Man kan få aids för fan”, skrattar Mirko.
”Akta dig så du inte får bajs på kuken i stället!”
”Har ni hört den om bögen som skulle gå till doktorn?” Den mindre av skinnhuvudena börjar berätta historien, och nu gör jag allt jag kan för att stänga av öronen. När poängen kommer skrattar alla högt för att verkligen markera sitt avståndstagande, och jag mår illa, riktigt illa. Tänk om det där gänget skulle komma i Mickis väg någon gång… Jag ryser vid tanken. Det är tur att han är i säkerhet, på sjukhuset i Lund. Fast där kan han ju inte vara hela livet.
Jag slås av det absurda i att jag sitter och lyssnar på dem. Så jag lägger ifrån mig boken, greppar min jacka och går mot dörren. Undrar hur länge de kommer att vara kvar? Och vart jag ska ta vägen så länge? Jag messar Elin, som är hemma hos sin kille, och frågar om hon känner till något nattöppet café.
Det finns säkert flera stycken, svarar hon, men det enda hon vet på rak arm ligger precis i närheten av Rooseum. Jag har ingen aning om var det är, så jag får ringa henne och fråga om vägen.
”Men det är skitlångt från HC”, säger hon.
”Skit samma.” Mina ben är vana att gå och redan på väg mot stan.

På väg från HC saktar en bil in medan jag går längs trottoaren. Den kör jämsides med mig ett par meter. Jag stirrar rakt framför mig och skyndar på stegen. Det känns sjukt. Ändå känner jag mig nästan lite road. Tänk att den som sitter där inne tror att jag är en hora. Att han hoppas att jag ska söka hans blick, stanna upp och komma fram till hans bil. Åka med en runda, för att sedan på någon bakgata luta mig över hans skrev och… fy fan. Det är vidrigt. Jag har aldrig haft sex och jag ska heller aldrig ha det.
Mannen i bilen ger upp och kör vidare.

Efter en ganska lång promenad och lite snurrande hittar jag faktiskt caféet. Det är nästan tomt. Lokalen är långsmal och inredningen utgörs av enkla, blå trämöbler. Borden har rutiga dukar i blått och vitt. Vid ett av dem sitter några taxichaufförer och dricker kaffe, trötta men skrattande. Tv:n uppe i hörnet står på. Det var längesen jag såg på tv.
Jag beställer kaffe, slår mig ner vid ett bord varifrån jag kan se skärmen och bläddrar i en kvällstidning. Klockan är snart tolv.
När jag lyfter blicken ser jag plötsligt en bekant figur komma gående längs gatan utanför. Det finns ingen tvekan om att det är han. Danny. Silhuetten är smal och svart, och det spretiga håret gungar lätt när han går med snabba steg, snart kommer han att gå förbi bara en halvmeter ifrån mig. Han blossar på en cigarett och verkar ha bråttom.
Det blir som en molande värk i magen. Om jag bara kunde gå ut till honom… följa efter, som en skugga. Smyga mig in i hans lägenhet, gömma mig. Jag skulle kunna leva där, i hemlighet, i hans närhet, utan att han märkte någonting.
Jag känner en klump i halsen. Paniken vill bryta igenom. Jag rotar i min väska, letar efter pengar, för jag måste äta någonting, någonting som är sött och kan ta bort den bittra smaken i munnen, den rivande, svidande känslan i halsen.
En dammsugare och en chokladboll får jag serverat på en liten papptallrik av det trötta cafébiträdet. Långsamt gnager jag i mig sötsakerna, medan jag lyssnar till en lågmäld röst inombords som säger: Okej, men de är snart slut, och vad ska du göra då?

När jag kommer ut från caféet någon timme senare inser jag att det enda jag kan göra är att gå tillbaka till HC. Klockan är två när jag kliver in i lokalen. Bordet som skinheadsen satt vid är övergivet, men kortleken ligger kvar och de tömda ölburkarna fyller nu det mesta av bordsytan. Jag går bort mot vår trios lilla sovhörna.
När jag kommer närmare kan jag höra Freddys andetag. De är inte direkt snarkningar, men nästan.

Nästa dag vaknar jag till en oerhörd leda. Så har det varit den senaste tiden. Bara ett kort ögonblick, precis när jag slår upp ögonlocken, känns det bra. Sedan kommer den och fullständigt intar mig, seglar ut i varenda por. Allt känns bara så outhärdligt tråkigt, så tråkigt att jag inte orkar öppna munnen för att prata med någon, såvida de inte ställer direkta frågor adresserade till mig.
Freddy fixar kaffe, och sedan sitter vi i skräddarställning på madrassserna och doppar torra bullar i det starka, svarta.
”Vad ska du göra idag?” frågar Freddy. ”Jag och Oscar funderar på att dra ner till skateparken. Ska du med?”
Jag skakar på huvudet. ”Jag ska hälsa på min brorsa på sjukhuset”. Det var något jag inte visste förrän jag sa det.

Nästa