Jag har inte varit där på en och en halv månad. När jag går genom korridoren märker jag att det verkar ovanligt lugnt på avdelningen.
”Det är bara för att en del åker hem på helgerna… av någon outgrundlig anledning.” Micki låter ironisk.
”Pappa berättade om mamma”, säger jag och Micki tittar på mig.
”Hon ringde mig för några dagar sen”, säger han. Jag nickar och han fortsätter. ”Hon pratade om att hon hade varit hos Bettan och att Bettan hade visat någon teckning som hon hade ritat, som hon tog som ett bevis på att hennes pappa hade utsatt henne för ett övergrepp när hon var liten. Och det var tydligen så att hennes mamma inte hade dött i den där bilolyckan som hon alltid har fått höra. Det berättade Bettan när hon var där. Hon hade begått självmord.”
”Fan vad galet.”
Micki nickar. ”Om hälften av de där sakerna stämmer så fattar man i alla fall varför hon är som hon är.” Han gör en gest som ska få mig att förstå att hon inte är helt hemma, och fortsätter: ”Jag har tänkt mycket på henne, på hur hon är. Hon verkar ju så normal… Fast det är egentligen bara på ytan. Om man skrapar lite på den så kokar det där under. Jag tror hon egentligen alltid har varit sån.”
Jag ser på honom, lite skeptiskt.
Visst. En sjuk känsla. Så skulle jag kunna beskriva hur det har varit hos oss, hur det alltid har känts. En gastkramande, obehaglig känsla. Jag fattade aldrig vad som var fel, bara att det dag efter dag blev mera outhärdligt att leva där. Men fortfarande har jag svårt att se mamma som sjuk. Urtypen för något mindre sjukt får man väl leta efter, hon är ju så perfekt på något sätt. Det är ju alla andra som inte kan leva upp till hennes förväntningar.
Micki verkar se på mig att jag tvekar.
”Jag minns också”, säger han, ”hur man satt i hennes knä och tyckte hon var den snällaste och finaste i hela världen. Hur man tänkte att allt det dåliga man kände måste bero på något annat. En själv, förslagsvis. Men tro mig, Mija, hon är sjuk. Hon säger jättekonstiga saker, det vet du ju. Hon är så uppe i sitt att hon inte kan se någon annan, och så har det nog alltid varit. Hon ser inte oss. Hon ser bara sig själv i allt och alla. Jag tror inte att hon egentligen fattar någonting av vad som händer… och nu är hon ju till och med inlagd. Hon har fått en psykos.”
Jo, så är det ju. Ändå kan jag inte riktigt få ihop bilden, bilderna; den där kontrollerade personen, en aning tillbakahållen, men ändå stark, alltid vettig, närmast präktig… och sen den andra, förvirrat pladdrande mamman, med sin stirrande, oseende blick. Men det är rätt skönt att hon är inlagd. En tanke far genom mitt huvud: Så behöver man inte oroa sig för att något ska hända en.
Det är så ofattbart att jag står och tänker så, samtidigt som jag betraktar bilden av henne som någon som är hur normal som helst.
Micki klär mina tankar i ord när han säger: ”Det är väl så svårt att fatta… så svårt för oss att förstå, bara för att det sjuka har blivit normalt för oss.”

Jag vill inte gå ifrån Micki; jag skulle också vilja få lov att stanna där, i ett sådant där opersonligt men ändå ombonat rum, där det alltid finns personal som kan sopa upp en om man råkar gå sönder… och som serverar mat och säger till en när man ska gå och lägga sig. Som tar hand om en som om man vore ett barn. Men när klockan närmar sig halv nio fattar jag att jag måste åka därifrån. Bussarna går nästan direkt utanför, men jag får vänta en stund innan det kommer en.
När bussen cirka fyrtio minuter senare stannar vid Södervärn känner jag hur hungrig jag är.
Jag går in på ICA. Travar mellan hyllorna och tittar på maten. Allt ser jättegott ut, men jag har inte så mycket pengar. Sedan jag flyttade till HC har jag varit ständigt hungrig, ändå har jag nog gått upp i vikt. Elin älskar kexchoklad och den där glassen Sandwich och det blir mest sådant vi äter. När man snattar kan man få så mycket man vill. Men idag är jag inte på humör för att snatta.
Frödinge ostkaka ler mot mig från kyldisken när jag går förbi. På väg mot HC äter jag direkt ur paketet med den lilla plastsked jag alltid bär med mig i väskan.

Ett helt gäng sitter i soffan på kontoret och kollar film på datorn. Några folkölsburkar står på soffbordet och askfatet är fullt av fimpar. Jag slår mig ner på armstödet.
”Fan vad hungrig jag är”, säger Micke när filmen tagit slut, och stryker sig över magen. ”Har knappt ätit nåt idag.”
Jag sträcker mig efter väskan. ”Jag har.”
Han tar emot paketet, öppnar locket och tittar på den halvätna massan. ”Åh, såna som du ska tjejer vara, Mija… gå runt med lite ostkaka i handväskan, bara att plocka fram!”

Nästa