Ett par timmar senare ligger jag och Freddy brevid varandra på madrasserna. Klockan är närmare tre. Det känns tomt att ligga där utan Elin. Freddys närvaro är intensiv, gör mig nervös. Nu är han där hela tiden. Men å andra sidan, om han inte vore det skulle det vara ännu värre.
Han drar ett bloss på sin cigarett. God natt-cigaretten. Undrar hur länge det kan ha varit sedan någon av oss borstade tänderna senast?
Vi pratar om att resa.
”Jag skulle faktiskt vilja åka till USA någon gång”, säger Freddy, ”bara för att se om det verkligen är så där typiskt som man tror att det är. Men man måste väl ha ett jobb, för att ha råd.”
Mina tankar far i väg, jag tänker på mina gamla drömmar. Jag tänkte gå det estetiska programmet och kämpa för ett särskilt mål. ”Förut var min högsta dröm att åka till Japan, och kanske studera mangateckning där. Jag skulle ha gett vad som helst för att få göra det”, säger jag till Freddy. Klumpen som börjat byggas upp i halsen går att få bort genom att lägga en massa svärta i orden. ”Men jag vet nu att det inte kommer att bli så.”
”Varför säger du så?” undrar Freddy. ”Du kan väl göra det senare?”
Jag himlar med ögonen. ”Jamen, kolla… jag har liksom inte ens gått ut nian. Jag kommer inte att börja på gymnasiet i höst som alla andra.” Nu ser jag som en svart damm inom mig. Den är alldeles stilla och full av svarta näckrosor. Fullständigt orörlig.
”Nä, men vad fan, sånt går ju att ta igen. När det lugnat ner sig hemma hos dig kanske allt blir annorlunda.”
Jag skakar på huvudet. ”Det kommer inte att hända.”
”Nähä, förlåt att jag sa nåt då, miss Positive. Jag glömde att allt är kört för dig.”
Han tittar upp i taket, blåser ut rök från cigaretten.
”Ibland funderar jag på att flytta hem”, säger han. ”Skärpa mig, liksom.”
Det hugger till i mig av rädsla. ”Nej. Gör inte det!”
Freddy ser på mig med sina bruna ögon. Det kommer ett stråk av värme i dem. ”Det är inget jag har bestämt… än.”
Leendet är svagt men går att urskilja. Men näckrosorna i min damm har slagit ihop alla sina blommor, och de öppnar sig inte igen.

Men Elin, hon finns fortfarande, och hon kommer till HC på lördagen. På kvällen ska det bli fest med band som spelar. Den planlösa tristessen byts ut mot febril aktivitet då allt ska fixas; ljud- och ljusanläggning ska riggas, öl och sprit ska hämtas, arbetsuppgifter ska fördelas och mat ska lagas till banden och alla som behöver.
Medan vi dras med i karusellen snackar Elin upprört om Abbe, för nu är det slut mellan dem, och hon kommer säkert att vara mer på HC igen. Inom mig susar lättnaden och jag känner mig nästan glad.
Vi sminkar oss innan, tjocka streck av svart runt ögonen, vitt puder. På förra spelningen såg jag en tjej som hade målat mönster med eyeliner utanför yttersta ögonvrån; snirklande rankor och blad, målade med en utsökt fin linje. Veckan därpå snodde jag en eyeliner på H&M.
Det krävs träning för att göra något så vackert, så mycket har jag fattat, men något ska jag i alla fall försöka mig på.
Det blir en skur av små tårar utanför ögonvrån och ner på ena kindbenet.
”Snyggt”, säger Elin. ”Tatuerade tårar.”

Nästa