Elin och jag står omväxlande i baren och i insläppet den största delen av kvällen. Det är sådana där handfasta uppgifter som är lätta att utföra, och man har något självklart att prata med folk om. Man behöver inte springa runt och försöka vara social, utan kan bara ta emot pengar, ge tillbaka växel, och utbyta meningslösa fraser medan man skrattar åt ingenting.
Jointen Elin rullat skickar vi mellan oss medan vi väntar på mera folk. Förvånat konstaterar jag att jag faktiskt känner av den, det är första gången. Till slut har till och med jag lärt mig att spara den stickande röken i lungorna tillräckligt länge – så länge att det börjar värka i bröstet. Och när jag släpper ut den känner jag hur jag övermannas av fnissighet, en stigande glädje, och hjärtat klappar hårdare. Sedan blir jag lugn och känner mig avslappnat lycklig. Jag ler mot killarna som gärna håller sig i vår närhet, även fast jag vet att det säkert är Elin som drar.

När vi gjort våra pass i insläppet och baren försvinner plötsligt Elin, och jag finner mig rastlöst snurrande i lokalen. Jag kollar utanför, på den asfalterade innergården, där det ibland står så många bilar parkerade att man knappt kommer fram. I kväll är det bara ett par stycken. Jag går längst bort till stängslet och kikar runt hörnet. Man kan pressa sig mellan tegelväggen och staketet för att komma in på nästa gård, men jag ser henne inte där. Å andra sidan, hon kan ju befinna sig på vilken som helst av de hundratals små bakgårdarna längs den här gatan. Med vem som helst.
Går in och tar varvet i lokalen igen. Hon är inte där. Varför gör hon alltid så här?

Ikväll spelar Permafrost, ett av banden som repar i källaren. När de kommer ut på scenen känner jag direkt igen killen som försökte få upp låset härom kvällen. Hans ansikte är lika vitt och stelt som sist, och ögonen så svartmålade att de ser ut som svarta hålor. Det där bandet gillar nog Tim Burton, hinner jag tänka innan de kör igång med ett brak, och killen börjar vråla som besatt på scenen.
Det är fascinerande, jag kan inte ta ögonen ifrån honom, och för en stund glömmer jag bort ledan som annars känns i varje del av min kropp. Han kastar sig av och an och skriker med en sån där gäll black metal-röst, fast det är nån helt annan sorts musik. Sån där som Freddy brukar lyssna på, och jag ser honom stå och headbanga en bit bort.
Sångaren beter sig som att han har ont, som att han vill bli av med sig själv. Han gör vad han kan för att utplåna sig genom skrik och spastiska rörelser. Han bryr sig inte om var han hamnar, eller vad som händer. Han har överlämnat sig åt en annan sorts kraft.
Jag tänker på Dead som också vräkte ur sig sina känslor på scen. Jag tänker att det var där han levde, där han för en gångs skull kände sig levande. Eller i alla fall hoppas jag det, att han fick känna sig levande, åtminstone nån gång ibland… Att han inte alltid var frusen inombords. Att han kände något när skriken fick komma ut och smärtan fick synas. Som den gör just nu hos den här killen på scenen.

Elin syns fortfarande inte till, däremot dyker Freddy upp gång på gång. Det är nästan som att han skuggar mig. Hans stora ögon följer mig med blicken, jag kan känna dem på avstånd, och ju längre kvällen går desto närmare inpå mig har jag honom.
Jaså. Nu duger det. Var var du när jag gjorde en djungel åt dig? tänker jag och ser de slutna näckrosorna framför mig igen.
Men till slut sitter vi ändå brevid varann, och mellan oss skickar vi en sockerkaksform med sprit. Ingen ifrågasätter varför spriten befinner sig i den, det var väl bara något som fanns till hands. Ingen ifrågasätter heller varför spriten är blandad med tomatjuice, trots att det smakar vidrigt illa.
Jag är yr, och när jag efter en sista, slutgiltig klunk från formen lägger mig ner på madrassen gör Freddy det samma. Han lägger armen om mig. Kanske kysser vi till och med varandra innan jag somnar.

Vi har nog inte sovit många timmar när jag vaknar av att jag har en bläckfisks armar omkring mig. Händer tar på mig, och någon har sina läppar mot mina. De är döda, smakar sand. Jag är fortfarande snurrig. Lemmarna är lama och jag orkar inte vända mig ifrån.
Tyngden av kroppen ovanpå min får världen att gunga och magen att gurgla. Freddy verkar liksom inne i sin egen värld när han kysser mig, och han andas så tungt i mitt öra. Sin ena hand trycker han över mitt bröst, och jag känner det hårda som pressar mot blygdbenet, men det är lager på lager av jeans och t-shirtar emellan. Ändå verkar det nästan som att han inte märker det.
Handen försöker ta sig in under byxlinningen, men då reagerar min egen hand och flyttar undan den. Men han ger inte upp; handen återvänder, kränger runt och försöker komma åt byxknappen, dragkedjan, och dra undan t-shirtens tyg, men jag gör samma sak igen.
Så är det som att han upphör att försöka få med mig, att få tillgång, och kör vidare på egen hand. Hans hårda underliv stöter mot mitt, och det gör lite ont. Men det viktiga är att jag har kläder på mig, och det har jag, det har jag.
Andetagen invid mitt öra blir tyngre och intensivare, tills det kommer ett utdraget stönande, och han sjunker ihop, till hälften över mig.

Allt känns så overkligt, det är som att det alls inte är jag som ligger där, fortfarande berusad, på den smutsiga skumgummimadrassen. Och det är inte Freddy som ligger brevid mig. För han skulle inte göra så där. Jag tittar upp i taket, där det hänger ett kamouflagenät, och precis i den stunden är det Deads ansikte jag ser framför mig. Jag tänker på huset där han bodde, som antagligen också hade sunkiga madrasser på golvet. Madrasser med fläckar som får en att må illa. Bilden av Dead är suddig, det bleka ansiktet flackar. Så här bodde han, precis som jag, till den dagen han inte orkade längre. Kanske hade han aldrig någon innan hans liv tog slut. Kanske fick han aldrig hålla någons hand. Aldrig ligga tillsammans i natten och prata. Aldrig vara älskad, på riktigt. Och så är det för mig också. Är det här så nära man kommer?
Mörkret som tränger sig ner i mig är svart, svart galla som plötsligt finns i min kropp i stället för vanligt blod. Galla, sprit och tomatjuice. Det känns outhärdligt. Tårar tränger upp i ögonen, och jag drar ett djupt andetag. Freddy drar undan armen som ligger över mig och tittar på mig, hans kinder är röda, och ögonen ser ofokuserade och lite rädda ut.
”Mija…”, säger han, men fortsätter inte. Efter en liten stund reser han sig och går in på toaletten.
När han kommer ut igen låtsas jag sova, och ganska snart somnar jag på riktigt.
Vi pratar inte om det efteråt.

Nästa