Jag går från mötet med händerna nerstoppade i jackfickorna. Fast det är vår, snart försommar, är det kallt idag, nästan så man skulle behöva vantar. I alla fall såna där utan fingertoppar som Micki alltid hade.
För första gången i mitt liv har jag träffat människor som fattar hur det är, och det känns underligt. Underligt är det också att jag aldrig tidigare haft tanken på att prata med någon. Att det tog mig tjugotvå år att komma hit. Vi skulle alltid klara allting själva i vår familj. Mamma kämpar fortfarande på och har läget under kontroll, som hon säger. Men jag tänker inte göra det längre.
Tjugo punkter finns på listan på Al-anons hemsida, listan som riktar sig till vuxna barn till alkoholister, med frågor som ska få en att tänka på om en förälders missbruk kan ha påverkat ens barndom eller ens liv som vuxen.
Tjugo frågor, varav minst sjutton passar in på mig.
Under listan står det: ”Om du har svarat ja på några eller alla frågor ovan, kan Al-Anon kanske hjälpa dig.”
Jag vet inte än. Men det känns ganska bra.

Förväxlar du medömkan med kärlek, så som du gjorde när det gällde alkoholmissbrukaren?

Jag svarade ja på den frågan. Så mycket när det gällde Micki och mig handlade om att jag ville ta hand om honom. Vårt sätt att vara tillsammans var inte bra för någon av oss. Men han är ändå den som vet mest om mig av alla människor jag känner, och medan jag går hemåt tänker jag på hur tomt det känns att inte veta vad som händer, och på hur mycket jag fortfarande saknar honom.
Det går säkert helt emot vad de erfarna på Al-Anon skulle råda mig till, och därför skäms jag. Men det hindrar mig inte. Hjärtat bankar när jag tar upp telefonen och slår numret. När han svarar kommer jag på att det är första gången sedan vi gjorde slut som jag ringer till honom, och inte han till mig. Han låter förvånad och lite tveksam.
”Jag skulle bara höra hur du har det”, säger jag.
”Jo, det är rätt okej. Fast tråkigt. Skittråkigt faktiskt.”
Det blir tyst.
”Så…”, säger han, ”det var något med att du menade att vi verkligen inte kunde vara vänner…”
Jag släpper ut andetaget jag hållit inne. ”Om du vill…” Jag vet inte hur jag ska fortsätta.
Det hörs inte, men jag känner ändå att han ler. ”Kom hit i helgen. Om du har tid.”

Jag har inte träffat honom sedan i mars, på hans födelsedag. Det är två månader och tio dagar sedan, och lika länge är det sedan jag senast parkerade bilen vid universitetssjukhuset. Idag sjunger försommaren för full hals och det börjar kännas trist att sitta i en bil, även om det bara gäller att ta sig från Malmö till Lund. När jag går mot ingången hamrar hjärtat oroligt men glatt i kroppen, och jag undrar över mig själv, undrar hur det är fatt.
Micki är annorlunda. Rörelserna är större, och han ser nästan lite solbränd ut. Hans hår är kritvitt, han måste ha blekt det alldeles nyligen. Kroppen är fortfarande smal i de grå träningskläderna, men inte som innan. Inte som innan. Och likadant som försommaren nyss ljuder detta i mig, medan vi går tillsammans mot hans rum.

Vi tar en promenad och kommer tillbaka igen. Det fanns inte mycket att se kring sjukhusområdet, och nu förstår jag vad han menade när han sa att han hade tråkigt. För att stå ut på ett sådant här ställe måste man nog må riktigt, riktigt dåligt.
Som om han läste mina tankar säger han plötsligt: ”Jag kanske ska skrivas ut snart.”
”Ska du?”
”Mm. Fast de är tveksamma till att jag skulle flytta hem.”
Jag nickar. ”Det kan du väl inte göra?”
Han skakar på huvudet och drar en aning på munnen. ”Nej, så klart inte. Speciellt inte nu.”
”Hur så?”
”Det är bara pappa där just nu.”
”Var är din morsa?”
”Inlagd. På psyket.”
”Shit.”
”Jo då”, svarar han. ”Allt är på topp.”
Det blir tyst ett tag. Han sitter på skrivbordet och jag på hans säng, på det gula överkastet.
”Jag vet faktiskt inte vad som ska hända”, säger han. ”Får väl flytta till en egen lägenhet, kanske.”
”Känns det läskigt? Att bli utskriven, menar jag?”
Det dröjer en stund, sedan nickar han. ”Jag längtar bort härifrån… men det är tryggt att vara här, på något sätt.” Han ser ut genom fönstret, och jag på hans ansikte.
”Vad väger du?” Jag kan inte låta bli att fråga.
”Sextio. Jag måste gå upp två kilo till.” Han ser arg ut. ”Det får mig att kräkas.”
”Inte på riktigt väl?”
Han fnyser. ”Då skulle de aldrig skriva ut mig. Jag har inte gjort det på flera månader.”
Jag ler. ”Du är duktig du. Hur känns det?”
”Gissa… Jag gillar det inte.” Han rynkar på näsan. ”De har fan matat mig med smör.”
”Du är skitsmal fortfarande.”
”De säger det.” Ögonbrynen höjs. Jag naglar fast de blå därunder med blicken. ”Du får inte börja igen.” Han stirrar på mig, och jag tycker att hans blick verkar ilsken. ”För då måste jag döda dig”, säger jag och blinkar mot honom.
Han börjar skratta. ”Det får du, i så fall.”

Jag är upprymd och stirrig när jag kommer hem. Går runt i lägenheten och kan inte komma mig för att göra något. Känns som jag druckit för mycket kaffe. Alldeles för mycket kaffe.
Det fortsätter så under veckan. Det följer med mig till jobbet och hem. Jag kan inte hindra mig från det. Att jag känner mig glad. Glad och rädd.

Nästa