På onsdagen ringer Micki mig på kvällen.
”Jag har fått en lägenhet”, säger han. ”Min kurator hjälpte mig att fixa den. Den ligger i Lund, för jag måste vara på avdelningen på dagarna.”
”Det låter väl bra.”
”Kan du hjälpa mig att flytta mina prylar? Det är så deppigt hemma. Jag har ingen lust att be pappa.”
”När är det?”
”Nästa lördag. Lägenheten är möblerad, så det är mest kläder och sånt som ska flyttas.”
”Okej. Om det går bra på eftermiddagen så kan jag.”
”Det blir perfekt.”

När jag kommer till avdelningen möts jag av en Micki som är närapå uppsluppen, på ett sätt jag inte sett på… ja, så länge att jag knappt kan avgöra om jag ens varit med om det.
Alla i personalen möter upp för att säga adjö, trots att han kommer att vara där på dagtid framöver, så att det egentligen inte alls är något riktigt avsked. Det kramas en del, och en av tjejerna som han tydligen kommit nära under den här tiden snyftar till när hon kramar om honom. Mickis egna grejer ryms i en pappkasse, och den tar jag, medan han vinkande och leende vimsar ut genom dörren.
”Shit, vad de kommer att få det tråkigt utan mig”, säger han.

Det är varmt i luften, och på väg mot bilen drar jag av munkjackan. Man kan väl inte säga att min Fiesta är den typen av bil som susar fram, men ändå känns det så när vi far över den kruttorra asfalten på väg mot Staffanstorp.
Väl där låser Micki upp med sin egen nyckel. Hans sinnestillstånd rimmar en smula illa med stämningen i huset. När vi stiger in i hallen får jag först känslan av att huset är helt övergivet. Det är dunkelt i farstun och ont om skor på klinkergolvet under klädhängaren. Men så dyker pappan upp.
”Men hej Michel… och Daniel”, säger han.
Micki knyter av sig kängorna.
”Vi ska hämta lite grejer”, säger han. ”Flyttar ju in i lägenheten idag.”
”Ja jag vet…” Håkan är tyst en stund, sedan ser han ut som om han kom på en bra idé. ”Vill ni ha lite kaffe?”
Micki tittar upp på mig med ett frågande utseende.
”Tja”, svarar jag, ”kan vi väl ta.”

Vi slår oss ner vid köksbordet. Det är av furu och lacken har blivit sliten, bordet är fullt av skåror och hack. Håkan snurrar förstrött på sin mugg.
”Jaha… Det känns lite märkligt, allt det här”, säger han till slut. ”Med Eva och så. Jag har inte riktigt hängt med i alla svängar.”
Micki tittar på honom.
”Jag förstår inte allt som händer, varför ni, alla… mår så dåligt”, fortsätter han och tittar lite frågande på Micki. ”Kanske har jag inte… jag vet inte, men vi har försökt att ge dig och Mija en bra uppväxt, det har vi verkligen. Och jag trodde att vi var en bra familj. För mig har det alltid känts så.”
Micki hummar.
”Alltså jämfört med min egen.” Håkan ler ett snett leende och jag tänker att det är det som Mija har ärvt.
Micki ser på honom och nickar igen. ”Ja… det är ju olika.”
Håkan skakar fundersamt på huvudet. ”Jag förstår inte helt vad det är ni har saknat… Fast det är ju i och för sig uppenbart att Eva har gått runt och burit på en massa svåra saker som det kanske hade varit bra om hon tagit tag i tidigare…” Han tystnar, och det känns som han är långt borta i tankarna.
”En sak jag har tänkt på”, säger han sedan, ”som jag har förstått såhär i efterhand, är att Eva mådde mycket sämre än vad någon förstod. Jag tycker inte att det var bra att du blev sjuk eller att Mija stack härifrån, men i det läget vi var kan jag förstå att det hände. Och på senaste tiden har tanken slagit mig att det nånstans kanske räddade livet på Eva. För det fick henne att tänka på något annat, än bara på hur dåligt hon mådde själv.”
Micki tittar på honom, blicken är mera intresserad nu.
”Även om det kanske inte alltid framgår, så tänker hon mycket på hur ni har det. Jag vet att hon… vi… inte alltid varit så bra på att förmedla det.”
Micki nickar. ”Nä. Inte alltid.”
Håkan ser uppgiven ut. Nickar. ”Jaja. Det är väl som det är.”
Det blir tyst. Jag skulle vilja kunna säga någonting, något som kan påverka det dova tonläget, men jag har inget att bidra med här, det känner jag tydligt.
”De säger förresten att de ska bygga järnväg ut hit igen”, säger Håkan sedan. ”Fast det tror man väl först när man ser det.”

Utan att låta sig nedslås av stämningen i huset sitter Micki tio minuter senare på knä framför garderoben och river ut kläder som han trycker ner i ett par pappkassar. Jag står och betraktar honom vid dörren.
”Fan vad det ska bli skönt att ha riktiga kläder på sig igen”, säger han. ”Har inte orkat bry mig ett skit där borta.”
Jag måste le. ”Du verkar uppåt?”
”Ja… det är lite som att få en ny chans.” Han tittar upp på mig. ”Jag tänkte ta den.”

Nästa