Lägenheten ligger bara någon kilometer från sjukhuset, och det går att parkera på gatan utanför. Medan jag låser bilen och tar fatt i kartongerna går Micki i förväg. Han bär en kasse i var hand och rör sig med snabba steg mot porten. Jag betraktar honom där han går ett tiotal meter framför mig; han sträcker på ryggen och rör sig med spänst, och plötsligt tänker jag att det ser ut som att hans kropp sjunger.

Så står vi utanför lägenheten. Micki ställer ner kassarna och fumlar lite med nyckeln, innan låset ger med sig och dörren slås upp. ”Kliv in”, säger han och stoppar nyckelknippan i fickan.
”Ska jag inte bära dig över tröskeln?” Det bara slinker ur mig. Han ser mig i ögonen och tvekar bråkdelen av en sekund innan han lägger ena armen runt min hals. ”Kom igen då, superman.”
Det känns underbart att han faktiskt är ganska tung. Och det där med superman var helt klart en överdrift: jag lyckas bara bära honom in i hallen, sedan liksom trillar han ur mitt grepp. Eftersom han vägrar släppa mig rasar vi ner på golvet båda två.
”Du behöver inte ha ihjäl mig riktigt än”, skrattar han. ”Jag sköter mig faktiskt.”
”Jag ska döda dig på ett skönt sätt”, säger jag och tar tag om hans nacke, drar honom intill mig. Så kysser vi varandra, på hallgolvet i en etta på gångavstånd till Lunds lasarett. Ytterdörren står på vid gavel.
Vi ligger så en stund, med ansiktena helt nära. Jag har hans arm om min midja, och min är lindad runt hans hals.
”Jag visste det”, säger Micki. ”Jag visste att du skulle komma tillbaka till mig.”
Jag drar kroppen lite bakåt, så att vi får ett större avstånd mellan oss.
”Du vet att det bara kan fungera om du inte tänker bli sjuk igen. Saker måste förändras.”
”Ja, ja”, svarar han. ”Jag vet.” Sedan kysser han mig som om han inte tog det där riktigt på allvar.

Jag stannar kvar. Vi sover i den ganska hårda 90-sängen med kläderna på. Klockan är bara halv åtta när jag vaknar, med armen om honom och munnen mot knölen på hans nacke. Konstaterar att doften av Micki är densamma och att jag älskar den.
Calleth you, cometh I tänker jag. Låten är av The Ark, ännu ett band som jag aldrig skulle lyssna på eller knappt skänka en tanke om inte det vore för Micki. För fast de kanske inte passar så bra ihop med hans musiksmak numera är The Ark heliga för honom. Utan The Ark, ingen kajal. Utan The Ark, ingen tolvårig Micki som kunde se Father of a son på tv och bara veta. Och som jag gjort många gånger förut skickar jag ett tack genom rymden till Ola Salo.

And that’s just how it is and how it is always been, it’s were my reason stops and something else comes in. I know it doesn’t make sense but still… calleth you, cometh I. And that’s how it is!

Jag reser mig upp på armbågen, stöder huvudet i handen och tittar på Micki. Det känner han visst, för han slår upp ögonen. Han vrider huvudet mot mig. ”Hej”, säger han. Jag ler. Kysser hans sömniga mun.
Vi ligger kvar ett tag och jag fortsätter att studera honom. Allt är så välkänt. Men ändå inte. Hans ansikte och den lilla näsan, med fräknar… dem har jag aldrig sett förut. Jag stryker pekfingret över dem. ”Har du varit ute mycket?”
”Utflykter och sånt. Du vet inte vilken massa tokroliga aktiviteter man måste utstå i den där normaliseringsprocessen.” Han håller min arm om sig.
”Det ser hälsosamt ut.” Jag pussar honom på tinningen. Han ler, men det kommer som en hinna över hans ögon.
”Vad är det?”
Mungiporna dras upp i en min. ”Äh, jag blir lite rädd bara… att du har för höga förväntningar. Du vet, det är långt kvar… Jag kanske aldrig blir helt frisk. De säger att man måste leva med det här… för resten av livet, som en nykter alkoholist ungefär.”
Jag nickar. ”Fast det är ju det där lilla ordet nykter som gör skillnaden.”
Han ser allvarligt på mig. ”Jag kämpar med mig själv. Och alltihop… jag kanske inte kan ge dig det du vill ha. Jag vet att jag inte…”
”Jag vill försöka”, avbryter jag honom. ”Jag vill ge det en chans.”
Han ler. Jag lutar mig över honom och vi kysser varandra. Min hand stryker hans midja, den lena huden över höftbenet, och Micki skrattar till för att det kittlas. Sedan ser han allvarlig ut igen. Han vänder sig på sidan och tittar ut i luften.
”Kan du vänta tills jag blir redo? Jag lovar att jag ska sexa mig en massa med dig när jag mår lite bättre…”
Jag vet inte varför, men plötsligt känns det som jag ska börja gråta. Jag gömmer mig bakom hans rygg, trycker ansiktet mot hans skuldror. Tårarna kommer. Han vänder sig om.
”Danny.” Han håller mitt huvud mot sitt bröst, stryker mitt hår. ”Danny.”

Nästa kapitel