Efter det som hände med Freddy är jag ensammare än någonsin. Han sov bara på HC två nätter efter det, sedan var han plötsligt borta. Jag antar att han är hos sin mormor.
Jag vill inte messa honom. Vem bryr sig?

Jag har varit ute och gått en sväng. När jag öppnade dörren till HC fick jag känslan av att Elin kanske skulle vara där, men det var hon inte. Jag har inte sett henne sen i förrgår.
Det här är huset som Gud glömde. Byggt på någon indiankyrkogård som får onda andar att uppstå i källaren i form av alkisar med hundar och hårdrocksband som repar. Jag kollar runt i lokalen. Den enda som är här är Mirko, och det är den jag känner minst av alla som brukar vara på HC. Jag ser honom genom glasrutan i fönstret till kontoret, han sitter framför datorn. Jag har ingen lust att kika närmare på vad det är han kollar på.
Just då kommer ett sms, det är från Elin. Jag trycker upp det.

Är i Stockholm med Ken, vi liftade. Kommer stanna ett tag. Pussa alla från mig!

Det förklarar saken. Jag tänker att det just inte finns någon för mig att pussa här, förutom (usch) Mirko då.
I samma stund hör jag hans röst. ”Mija, är det du? Kom hit ett tag.”
Jag går in på kontoret som blivit allt stökigare den senaste tiden. Det ligger porrtidningar på soffbordet och rummet är översvämmat med småsaker och bråte, så att om man skulle börja från ena hörnet, svepa över rummet med blicken och lägga varje sak på minnet, skulle det ta en lång stund innan man kommit runt hela.
Jag står i dörröppningen, och han ser upp på mig där han sitter vid datorn. Han har en simmig blick. Antagligen har han suttit där och druckit ett tag.
”Just det, Mija… jag tänkte, har du något att bjuda på, kanske?” Han ser underlig ut. Jag fattar inte riktigt vad han menar.
”Nja… jag har några bullar där borta om du vill ha, det är det enda.” Min röst låter entonig. Mirko reser sig klumpigt från stolen och kommer emot mig, och han ler på ett sätt som får mig att vilja backa.
”Du kanske tror att det räcker att du tar hit mat, men Hedis och Micke låter dig faktiskt bo här utan att du betalar ett skit… och det är ju schysst av dem. Men jag tycker nog att du kan bidra med lite mer än så.”
Han grabbar tag om midjan på mig och hans ansikte kommer närmare, och jag fattar att han tänker kyssa mig. Det långa skägget och mustaschen får mig att blixtsnabbt vända bort huvudet, hela kroppen vrids i hans grepp.
”Kom igen”, säger han. ”Du kommer att gilla det. Det är en vanesak för er tjejer. Freddy har väl värmt upp dig?” Han flinar när han säger det. Armarna är kraftiga, han är mycket starkare än jag, och han drar mig mot soffan, knuffar mig ner i den. Ansiktet når fram och nu är greppet så hårt att jag inte kommer undan. Jag får nästan hans mun ovanpå min, men jag vrider undan ansiktet, och om inte sinnena vore så skärpta skulle jag säkert vilja kräkas av lukten av hans skägg blandat med snus och alkohol. All min energi fokuseras, först till armarna – hur starkt är greppet? Som ett skruvstäd. Sedan känner jag efter om jag kan röra benen, men de ligger låsta.
Nu, tänker jag, nu händer något som absolut inte får hända. Hjärtat bankar våldsamt, och det sticker i benen och armarna. De känns svaga och lealösa, samtidigt som jag mentalt sett är fullt beredd på att fly.
I samma stund stelnar han till, och jag hör det också; klicket när handtaget på metalldörren trycks ner och det gnisslande ljudet när den öppnas. Mirko släpper mig direkt, som om jag vore en rutten fisk, och skyndar sig till datorn. ”Skärp dig för helvete”, fräser han.

Nästa