Jag reser mig, stryker håret ur ansiktet och rättar snabbt till kläderna. Sedan går jag ut i lokalen och friheten dånar i huvudet. Freddy står där i sina svarta jeans och Hecate-tröja och det är som att få en uppenbarelse. Jag skyndar mig fram och slår armarna om hans hals.
”Freddy!”
Han kramar mig tillbaka. ”Hur är det? Du är så varm.”
Jag vet att tungan inte fungerar tillräckligt bra för att prata, och jag vågar inte säga något, för Mirko är definitivt starkare än Freddy också, men det kanske inte skulle hindra Freddy från att försöka ge sig på Mirko om jag sa något.
När jag inte svarar släpper han mig, som om han plötsligt kom på att han inte alls ville krama mig. ”Jag ska hämta mina grejer. Det är bestämt nu att jag ska flytta in hos pappa och hans nya. De har faktiskt fixat ett rum.”
Värmen som kändes tidigare faller från kinderna och gör dem iskalla.
Jag då, tänker jag, vad ska jag göra? Jag blir ensam kvar på HC! Med Mirko och Hedis och de pokerspelande skinheadsen. Och alkisen nere i källaren!
Paniken forsar genom mig igen, men inte så som när Mirko var på mig nyss, detta är nästan ännu värre. För nu har jag ingenting, ingen, och ingenstans att ta vägen!

Medan Freddy packar sina saker i väskan börjar jag också plocka ihop mina. Det är inte så mycket, mest kläder och teckningarna. En del prylar kan jag lämna.
Allt som allt ryms mina ägodelar i den svarta tygväskan och en plastkasse.
”Jag ska till en polare och sova där”, säger jag till Freddy utan att han bett om en förklaring. Han svarar inte. Kanske är han arg på mig. Kinderna är röda.

Nästa