Pengarna i fickan räcker till en bussbiljett till Staffanstorp. Hem till Staffanstorp. Så känns det inte. Inte alls. HC var mitt hem. Nu är det borta.
Jag ser bilden av mitt rum i huset, likadant som jag lämnade det för tre månader sedan, och så Mickis brevid, lika övergivet… rummen på nedervåningen, parketten i vardagsrummet, köksbordet med lampan ovanför, och alltihop känns avlägset och overkligt. Bara pappa är kvar där nu, han går bland relikerna som en hustomte. Vaktmästaren som vaktar sakerna som ingen vill ha.
Jag kan inte åka dit. Bara tanken på det får mig nästan att kväljas av panik.

Stortorget är folktomt, en stor öppen yta med våt gatsten. Jag skrattar till när det slår mig att härifrån tar det kanske tio minuter att gå hem till mammas syster, Katrin. Du är välkommen när som helst, sa hon på julafton, för en evighet sedan. Men vad skulle jag göra där? Ett svart, blött vrak i deras fina lägenhet. Deras varma lägenhet, med färgglada möbler och gamla skyltar som de köpt på loppis. Med planscher på väggarna från olika teaterföreställningar och konstutställningar. Jag passar inte in där, hur gärna jag än skulle vilja.
Det livet är inte för mig. Det var fint av henne att erbjuda det. Men det går inte. Jag sjunker ner vid kanten av fontänen.
Ska jag göra det? Lusten har funnits där så länge. Lusten att ge efter, att släppa taget. Då skulle jag ju få träffa honom. Till slut.
Där, bortom bergen, när man tagit sig förbi de vassa, ogästvänliga klipporna, finns en dal med grönt gräs, och små stugor, nästan som hyddor, byggda av dem som kommit undan. Det är där han är. När han går emot mig ler han, inte så där fladdrigt som på videofilmen, utan ett riktigt, säkert leende som kommer inifrån. Han behöver ju inte kämpa längre. Och känslan av lycka är så stark – när jag går mot honom, när han kommer emot mig – och tar mig i sin famn.
”Mija”, säger han.
Och jag säger hans riktiga namn.

Men vägen dit är så svår; blodig, farlig och svår. Jag vet inte hur man gör. Och tänk om jag sen inte kommer till det landet? Då tjänade ingenting någonting till.
Fast även om jag skulle göra det, så känns det som att jag i så fall kämpat alldeles i onödan hela den här tiden. Flytt förgäves, flytt för att rädda mitt liv; var det inte det som var meningen? Annars hade jag ju kunnat ta livet av mig redan första gången jag tänkte den tanken, för så många år sedan att jag knappt ens minns när det var. Vad har jag kämpat så för om jag ändå skulle dö?
Dead ler mot mig och solen skiner i hans värld. Det är ganska kallt i luften och han har en stickad tröja på sig, en sådan där norsk lusekofte som är grå med olika mönster. Hans hår är rent, ljust och långt, och han skakar det ur ansiktet när en vindpust hela tiden vill blåsa det in i hans mun.
I Malmö regnar det.
Ge mig en enda anledning att stanna kvar, tänker jag, en enda anledning. Och som på beställning dyker ett ord upp i hjärnan. Micki. Om han dör, så dör jag. Om jag dör, så dör han. Det vill jag inte. Inte nu, när det börjar ordna sig för honom.
Regnet rinner på kinderna, men det är nog tårar också. Jag tar skydd i en port och halar upp mobilen. Fingrarna är stela och blöta.
”Micki… jag står här vid Stortorget.” Jag får kämpa för att hålla tillbaka tårarna. ”Jag har stuckit från HC. Jag kan inte vara där längre. Jag vet inte vad jag ska göra.”
Det blir tyst en liten stund, men sedan: ”Gå hem till Danny”, säger han tvärsäkert. ”Gå dit, så kommer jag om en stund. Det tar lite tid för jag tar bussen och så. Men gå dit så länge.”
Han säger adressen och berättar hur jag ska gå. Det ligger vid Rooseum. Det var därför jag såg honom där en gång.
Jag går genom regnet. När jag kommer fram är porten låst. Nej! Jag drar i den, flera gånger som att jag inte kan fatta att den är låst. Det tar minst en halvtimme, säkert mer, innan Micki kommer. Det orkar jag bara inte. Jag börjar snyfta. Vad ska jag göra? Dränka mig i kanalen?
Jag går ut på gården och tittar upp mot fönstren. Tredje våningen ska det vara, men jag vet inte vilket fönster. Jag torkar tårarna och spanar uppåt.
Då öppnas porten. Danny sticker ut huvudet. ”Mija?”

Nästa