Jag ser bara en mörk gestalt där ute, i luvtröja och tygjacka. Men den börjar gå emot mig och när den kommer närmare ser jag att det är Mija, bara en väldigt skamfilad version.
”Oj, vad blöt du är.” Jag släpper in henne genom porten.
Hon gråter, hör jag när hon går bakom mig upp för trappan, små snyftningar som hon försöker hålla tillbaka. När jag öppnar lägenhetsdörren slinker hon in som en våt katt. Nästan lika skygg, så jag vågar knappt titta på henne. Hon snör av kängorna och tar av sig jackan, men munkjackan hon har under är lika våt. Jag tar hand om jackan och kängorna och lägger dem i badrummet.
”Micki sa att du skulle komma.” Hon svarar inte. Hon står kvar i hallen.
Jag går in i sovrummet och hämtar en tröja till henne. ”Här. Du behöver en torr.”
Hon byter om i badrummet. Sedan kommer hon och ställer sig i dörröppningen till köket. Jag tar fram en kastrull. ”Vill du ha te?”
Hon håller handen mot munnen och tittar ner i golvet. Nickar. Jag sätter på tevatten.

När vattnet kokat upp och jag hällt upp i två koppar går vi ut i vardagsrummet. Jag sätter på tv:n, men drar ner ljudet ganska lågt. Hon sitter brevid mig i soffan, dricker lite av teet och tittar mot tv-rutan. Jag vet inte vad jag ska säga, och själv säger hon ingenting. Plastkassen och väskan hon hade med sig står ute i hallen och jag misstänker att det är alla saker hon hade på HC.
Efter en stund öppnas ytterdörren och Micki kommer in.
”Fan vad det regnar”, säger han. Jag tittar upp på honom. Håret ser ut som våt halm. Han hänger av sig jackan och ställer sig i öppningen till vardagsrummet.
”Hej”, säger han till Mija. Han ser lite nervös ut. ”Hur är det? Tar han hand om dig?”
Då klarar hon inte mer utan börjar gråta. Jag tycker så synd om henne att jag nästan gör det samma. Hon lutar huvudet i händerna och gråter förtvivlat. Micki ser rädd ut. Han kommer och sätter sig brevid henne, men han gör ingenting.
Jag sträcker ut handen och lägger den på hennes rygg. Stryker försiktigt. Efter en liten stund kommer hon närmare, lutar huvudet mot min axel. Hon har luvan uppdragen om håret. Jag lägger armen om henne.
”Jag har ingenstans att ta vägen”, säger hon släpigt. ”Jag kan inte åka hem, jag kan inte vara där…” Ett stråk av panik finns i rösten. ”Och jag kan inte vara på HC… längre.”
Min arm ligger stadigt om henne. ”Nu är du ju här. Med oss.”
Jag känner hennes varma tårar mot min axel.
”Men var ska jag bo? Jag har ingenstans att bo.”
”På något sätt ska det ordna sig”, säger jag. ”Det ska det.” Jag vet inte riktigt hur. Men det måste jag lova henne, jag som ska föreställa vuxen.

Nästa