Mija sover på soffan. Framåt lunchtid nästa dag sticker jag och Micki ut för att hämta pizza. Vi lämnar henne med en filt om kroppen, framför ett avsnitt av Top Model.
”Shit”, säger Micki när vi kommer ut. ”Jag visste inte att hon mådde så dåligt.”
”Fan.” Jag skakar på huvudet. ”Vad fan ska man göra? Ringa soc?”
”Jag vet inte. Kanske det.”
”Är det helt omöjligt att hon kan flytta hem?”
Micki rycker på axlarna. ”Jag skulle inte vilja göra det.”
”Men er pappa är ju schysst?”
”Han är bra på att ta hand om datorer. Inte så bra på människor.” Jag tittar på Micki och minns hur dött det kändes i huset när vi var där för att hämta grejer. Undrar hur det kan gå så snett i en familj. Så snett att man inte ens kan vara kvar i den. Min egen är heller inte så rolig. Men den liknar ändå inte den här.
”Jag har svårt att se att hon skulle kunna flytta hem, just nu i alla fall”, säger Micki.
Jag nickar. ”Vi får tänka ut något.” Och just när jag säger det kommer jag på en annan sorts idé.

Medan vi väntar på pizzorna tar jag upp mobilen. ”Robban… är du i studion idag?”
”Jadå.”
”Jag tänkte komma bort en sväng lite senare med min, eh, pojkvän Micki och hans lillasyster Mija. Om det är lugnt. Och visa studion för dem, särskilt för Mija… tror det skulle kunna vara kul för henne att se. Hon tecknar skitbra.”
Robban skrattar. ”Visst.”
Micki tittar menande på mig när jag lagt på. Så ler han. ”Värst vad du var öppenhjärtig idag.”
Jag ler tillbaka, lika sarkastiskt som han, men inuti känner jag den. Stoltheten. När vi kommit fram till porten hejdar han mig och drar mig intill sig.
”Du är modig”, säger han.
Jag skrattar avvärjande.
”Jo. Det är du.”

Pizzorna är uppätna, och jag står i köket och trycker ner pizzarester och kartonger i soppåsen. Micki har intagit soffan och Mija badkaret. Hon har varit där inne jag vet inte hur länge. Efter ett tag kommer hon i alla fall ut igen, iklädd jeans och en bandtröja, sminkad och klar. Hon makar undan Mickis ben och sätter sig i soffan. Jag betraktar dem båda. En ljus och en mörk. En tunn och en lite knubbig. Men fast de är så olika ser de ut som syskon.
Det går nästan inte en dag utan att jag frågar mig om jag gör rätt som fortsätter med Micki. Kommer det att fungera? Kan jag sätta gränser och vara ärlig, kan jag låta bli att ryckas med och att hjälplöst och missriktat försöka skydda honom, om han skulle bli sjuk igen? Jag har inget svar på det. Men jag tycker om att ha honom här, och det gör mig glad att se dem båda i min soffa.
”Kom då”, säger jag, och så drar vi.

Framme vid studion håller jag upp dörren och släpper in dem. Robban kommer ut från det lilla kontoret. ”Tjena.”
”Jaha”, säger jag, ”det här är syskonen svartmetall från Staffanstorp, eller just det, jag glömde ju att Micki är emo.” Micki ler vänt och ger mig fingret. Robban ser road ut när han betraktar Mijas lätt fientliga uppsyn, de svartmålade ögonen och t-shirten med den närmast oläsliga bandloggan. ”Ser man på. Bloodbath, de är ju bra.” Han nickar åt tröjan, och det får henne att dra upp mungiporna en aning.
”Danny säger att du är grym på att teckna.” Leendet blir lite bredare samtidigt som hon rodnar. ”Vet du om att det är en jäkligt bra förutsättning för att lära sig tatuera?”
Hon lyfter huvudet och det tänds en glimt i ögonen. ”Är det?”
”Ja. Det kan du ge dig på. Är det nåt du skulle vilja lära dig?”
Nu ler hon så att tänderna syns. ”Jo. Det skulle jag nog gärna vilja!”

SLUT