Jag vaknar av hennes röst från rummet intill.
”Fattar du inte att det minsta Michel behöver just nu… är att… Du leker verkligen med elden, men det bryr du dig kanske inte om?”
Jag sätter mig upp i sängen. Vad håller hon på med?
”Låt honom vara!”
Hjärtat slår hårt. Vem pratar hon med? Jag spetsar öronen för att höra om det kommer något mer, men nu är det tyst och jag lägger mig ner igen. Önskar att jag kunde stänga av, sova bort hela dagen, men sömnen kommer inte tillbaka.
Jag går ner och hämtar frukost och sätter mig vid datorn. Men jag kan inte koncentrera mig. Oro tvingar mig upp från stolen, driver mig runt i det tomma huset. Mamma är kvar i sovrummet, allt är tyst. Själv kryper jag längs väggarna, slinker som vatten längs golvlisterna. Minuterna segar sig fram och jag ser dem rada upp sig oändligt framför mig, tills klockan blir sex och pappa kommer hem.
När jag är på väg mot köket kommer hon ner för trappan, kommer emot mig. Ansiktet är svullet, jag vill inte ens titta på det. Jag känner direkt att hon inte kommer släppa förbi mig och jag har rätt. Hon stannar framför mig, breder ut armarna och tar mig i famn.
”Lilla gumman”, säger hon. Hennes kropp känns mjuk och upplöst, ändå är greppet ett skruvstäd. Jag vill böja mig och slinka ur greppet, smita iväg som en vessla längs golvet, jag vill lämna kvar en dummy av mig själv, en stoppad låtsas-Mija med kropp av tyg, glasartade knappögon och broderad, leende mun. Skulle hon ens märka skillnaden?
Jag tittar upp mot taket, med hennes armar fortfarande omkring mig. Hörnet där väggarna och taket möts har en gråaktig ton. Kan livskraften faktiskt sugas ur kroppen? Kan kramar förinta en och bara lämna en skugga kvar?

När hon till slut släpper mig fortsätter jag in i köket och sjunker ner på golvet med ryggen mot de vita skåpsluckorna. Vad ska jag ta mig till?
Mamma har gått upp för trappan igen, till sovrummet, likt ett spöke glidande en bit ovanför marken. Även fast hon är långt ifrån mig nu förnimmer jag hela tiden hennes närvaro i huset.
Jag ser upp. När jag har en egen lägenhet ska jag måla taket. Ljusgrönt.

Jag kan inte vara kvar här. Jag kan inte vara här hela dagen. Så jag reser mig upp, går mot ytterdörren och tar min jacka, trycker ner fötterna i mina fodrade sneakers. Det är ganska kallt ute. Jag stänger ytterdörren bakom mig. Kappan tar jag på mig medan jag går från huset, längs gångvägen till busshållplatsen.

Nästa