Regnet forsar ner när jag hoppar av vid Konserthuset i Malmö. Det är en bit att gå för att ta sig någonstans där man kan gå in. Men en annan buss kommer körande, så jag stiger på den. Knökfull, givetvis. I vanliga fall brukar jag sätta mig långt bak och ställa väskan eller lägga jackan på sätet intill, så att folk inte ska sätta sig brevid mig. Men nu står människorna packade som sardiner, bara ett enda tomt säte gapar mitt framför ögonen.

Inte förrän jag har slagit mig ner lägger jag märke till personen brevid. Det är en stor och kraftig kille med svart hår ner till axlarna och en lång svart rock. I öronen har han sådana där uttöjda hål med en tjock silverkant, och sedan en grov silverring trädd igenom. Han har också en tjock ring genom näsan, som på en tjur. Jag tittar så hastigt på honom att jag inte hinner se allt, men jag tycker mig skymta en Burzum-t-shirt under rocken, innan jag vänder mitt ansikte från honom. Musiken hörs tydligt genom de stora hörlurarna och medan jag koncentrerar mig på den lilla bit av den regniga rutan som syns mellan människorna i mittgången lyssnar jag på den.
Den liknar inte något jag tidigare hört. Det är någon elektronisk musik, med mystiska rytmer och takter, ungefär som djungeltrummor. Bakom rytmerna hörs ödesdigra, dånande ljud, ibland är det gitarriff som om det vore metal, men jag kan tydligt höra att det inte är det. Fast jag inte hör allt får jag känslan av att det här är någonting jag verkligen skulle gilla om jag fick höra mer. Samtidigt närmar sig bussen Gustav Adolfs torg och jag tänker att killen säkert kommer att gå av där.

Varje gång jag genom min blyghet lyckas göra något impulsivt förvånas jag över mig själv. Så är det nu också, för plötsligt tar jag tag i killens ärm och drar lite i den. Efter några ryck lägger han märke till det, stirrar förvånat på mig och sänker ljudet på musiken.
”Vad lyssnar du på?” frågar jag, medan rodnaden hinner ikapp och sprider sig som små fyrverkerier över ansiktet.
Han harklar sig lite. ”Hrm, ja, det är lite blandat… industri, powernoise och breakcore mest.” Jag märker hur han vill höja volymen igen.
”Jaha”, svarar jag snabbt, ”men vad är det för artist? Just nu alltså.”
Återigen vrider han på sig lite besvärat, men svarar. ”Just det här är Autoclav 1.1.”
Jag tänker att jag ska lägga namnet på minnet, samtidigt som jag inser att jag så klart inte kommer att komma ihåg det. ”Okej, men vad finns det för fler då?”
Han tittar på mig som för att avgöra om det är någon idé att säga något, om han verkligen ska orka uppbåda energi nog för att ge mig ett svar. Men så kommer det. ”Iszoloscope. Venetian Snares. Tarmvred.”
Bussen saktar in för att stanna vid Gustav Adolfs torg, och jag märker att killen samlar ihop sig för att gå av. Jag bestämmer mig på sekunden, reser mig hastigt jag också och går mot dörren. Precis bakom går han. Jag stannar utanför bussen och vänder mig om, för jag har inte tänkt att ge mig än. ”Men du gillar Burzum också?”
Hans ansikte lyser upp lite grann. ”Mhm”, svarar han. ”Känner du till dem?”
Jag nickar. ”Jag gillar dem.”
Nu ser han mig i ögonen, och jag lägger märke till att hans är guldbruna. ”Du kanske skulle komma till HC på lördag”, säger han. ”Det är fest, med band som spelar och så. Tror det är nåt black metal, så det kan ju vara något för dig!”
Jag nickar igen. Orden har visst tagit slut.
”Det är Norra Grängesbergsgatan 14”, säger han. ”I industriområdet.”

Medan jag ser honom vandra från busshållplatsen mot tv-spelsbutiken, upprepar jag adressen i huvudet. Inne på bokhandeln får jag tag på en penna, och på baksidan av ett gammalt kvitto skriver jag upp den.
På lördag. På HC. I industriområdet.

Nästa