Det konstiga med mamma är att så fort pappa kommer hem så blir hon som vanligt igen. Nästan som vanligt. Hon är i alla fall inte det där spöket längre. Vid middagen babblar och babblar hon, om sitt jobb, om sig själv och allt hon tänker på, alldeles lösryckt.
Men den här gången har jag för ovanlighetens skull själv någonting att säga.
”Emi tecknar manga hon också”, säger jag, när jag berättat den lustiga historien om hur vi träffades, på Malmö stadsbibliotek, då vi båda riktat in oss på samma seriehäfte och nästan krockade vid seriehyllan. Vi hade genast funnit varann, och efter bibblan gick vi vidare till ett café. Emi ville till och med att jag skulle följa med henne hem efteråt, till lägenheten vid Davidshall, men då var jag tvungen att åka hem.
”Så vi pratade om att jag kanske kunde komma in till henne på lördag”, säger jag och märker hur kinderna hettar – historien känns så riktig när jag berättar den och upphetsningen är alldeles äkta. Den laddar berättelsen och gör den mera trovärdig, och jag kan se i mammas ögon hur hon sväljer den med hull och hår. Äntligen har Mija fått en kompis.
”Men bor hon ensam inne i stan?” frågar pappa.
Jag förklarar, målar ut detaljerna om Emis föräldrar som både bryr sig och oroar sig, men som ville att hon skulle få gå på det gymnasieprogram hon önskade, och hon är ju ändå sjutton år… ”Hon kan ju inte pendla ända från Ängelholm varenda dag, det är skitlångt.”
Efter en stund får jag hejda mig, för det börjar kännas som att jag vet mer om henne än vad jag borde, efter att bara ha träffat henne en gång. Så är det ju också; faktum är att jag umgicks med henne varenda dag i flera månaders tid, i tankarna.
”Vi tänkte kolla på några japanska skräckfilmer… för hon vågar inte se på dem ensam.” Jag drar efter andan. ”Så är det okej om jag åker in framåt kvällen och sen sover över där?”
Pappa tittar på mig, han ser lite road ut. ”Vågar du se på sådana filmer då?”
Jag nickar entusiastiskt. ”Ja då. Det är rysare. Inte en massa blod och sånt.”

Efteråt flyger jag nästan upp på mitt rum. De gick med på det! Om jag bara ringer dem under kvällen. Så att de vet att allt är bra. Så lätt, lätt gjort!
Jag har sång i benen, och jag måste genast ta fram lappen som ligger ihopvikt i fickan på min munkjacka. På lördag, på HC, i industriområdet… Industriområdet, var ligger det? Och hur är det på en sådan plats, på något som heter HC?
Jag har inte ens hunnit bli nervös eller rädd än. Känslan sveper förbi och gör mig svag i magen. Men glädjen vinner. Jag ska dit. Om det så ska bli det sista jag gör.

Nästa