Så rastlös som jag är på lördagen har jag nog aldrig varit tidigare. Jag vaknar redan vid åtta och sedan är hela dagen en ändlös väntan som jag tillbringar på mitt rum, snurrande på skrivbordsstolen framför datorn.
För att det ska verka trovärdigt måste jag åka tidigare än jag egentligen skulle vilja. Tidigast klockan tio tänker jag mig att man kan komma till spelningen; jag vill ju inte stövla in där när det är alldeles tomt. För om det är lite folk kommer det att märkas jättetydligt att jag kommer ensam. Därför får jag flera timmar att slå ihjäl i Malmö. Jag går till ett café. Jag älskar att fika, för då kan man sitta och studera alla andra som är på stället, lite i smyg så där. Det är inte så många där. De flesta har väl roligare saker för sig en lördagskväll. Jag beställer en caffe latte, för nu ska jag hålla mig vaken ett tag.
Det här med drickandet har jag tänkt på. Jag har aldrig druckit alkohol. Eller jo, jag har fått smaka likörer och lite snaps ibland på midsommar eller nyårsafton, och en gång kände jag mig faktiskt lite vimsig när mamma och pappa hade köpt en likör som ingen av dem tyckte om och som jag smakade på rätt många gånger. Men jag har aldrig druckit mig full.
På ett ställe som HC antar jag att det ingår. I konceptet.
Jag myser över att jag är så förutseende. För nerstoppat i ryggsäcken ligger tre ölburkar som jag tog från deras skåp. Där fanns ett helt flak, så jag hoppas de inte kommer att märka något.
I väskan ligger också en karta som jag halar fram. Nu ska jag luska ut hur jag tar mig dit.

Norra Grängesbergsgatan har jag hittat, det är den jag är på, men det är svårt att lokalisera rätt gatnummer. Jag irrar in och ut på små gårdar och känner mig allt mer missmodig. Tänk om jag inte hittar dit! Norra Grängesbergsgatan 10 står det ju där borta… och sedan, när man går lite längre bort så är man plötsligt på 16. Så, det borde väl ligga här?
Jag går in på gården och tar ett varv till. Då ser jag den. Bakom bilarna finns en trappa ner mot en svartmålad trädörr, en källaringång, och på dörren sitter en lapp: Musikföreningen HC.

Jag går ner för trappan, hjärtat dunkar och allt känns oerhört. Trycker ner dörrhandtaget, dörren är olåst. Jag kommer in i en korridor, med fler dörrar på båda sidor. En bit in står en metalldörr på vid gavel och jag hör musik. När jag går upp för den branta trappan hörs också röster. Lokalen öppnar sig och där sitter två killar vid ett bord, med en kassalåda framför sig.
”Tjenare”, säger den ena och ler illmarigt. Han har ljust långt hår och bockskägg. Jag har knäppt upp jackan så att t-shirten med Mayhem ska synas. Jag vill inte bli utkastad, jag vill att de ska se att jag hör hit. Han på bussen sa ju. Så det måste vara okej.
Lite längre in i lokalen ser jag en bardisk och några bord och stolar. Det är ganska lite folk, men inte så lite att det blir pinsamt.
”Är du medlem?” frågar den ljushårige. Killen brevid har ett buttert ansikte och en svart mössa nerdragen i pannan.
Jag skakar på huvudet och fäster blicken på den blondskäggige.
”Kostar femtio spänn”, säger han och tar fram ett kollegieblock och ett pappersark med förtryckta kort. ”Och sen inträde, trettio. Sjuttifem spänn blir det allt som allt, med lite rabatt.”
Jag fibblar med plånboken, får fram min hundralapp. Den ljushårige tar den och vidarebefordrar den till mössan, som i sin tur öppnar kassaskrinet.
”Hur var namnet?” fortsätter den ljuse. Jag säger det och han för noggrant in mina uppgifter i blocket och på kortet, medan den andre skrattar åt mitt namn. Mija Modig. Mesiga Mija Modig. Han stavar mitt förnamn fel, så klart, men det säger jag inte. Sedan ger han arket med kortet till den andre, som sitter beredd med en sax.
Till slut har jag både växeln och medlemskortet i handen. ”Det är livstidsmedlemskap”, hör jag bakom ryggen medan jag stoppar plånboken i väskan och rör mig inåt i lokalen.

Då ser jag killen från bussen i baren. Han tar just emot pengar från en tjej med knallrött hår. Och räcker henne en ölburk. Hjälp! Jag önskar med ens att jag inte vore så uppmärksam eller bra på att känna igen folk, och jag önskar att jag inte hade fått syn på honom. Tänk om han inte känner igen mig. Men bra att jag inte hunnit plocka fram någon av mina egna ölburkar, för då har jag en anledning att gå dit.
”Hej.” Han ser mig inte förrän jag säger det, men då fäster hans ögon och ansiktet lyser upp.
”Hej. Det är ju du.”
Jag nickar. Tycks ha fått stelkramp i tungan, som vanligt.
”Vad kul att du kom”, babblar han på. ”Öl eller öl?”
”Öl, tack.”
”Vi har ett fantastiskt utbud av förnämsta burköl: Harboe Beer och Harboe Premium. För dig skulle jag rekommendera en Harboe Beer. Eller kanske en Premium.”
”Okej.”
Han verkar glad. Är det för att jag kom? Han lutar sin stora kropp för att ta öl från ett av flaken, och han har den långa rocken på sig. När han tittar på mig igen tänker jag på hur rolig han ser ut med det mittbenade axellånga håret och det runda ansiktet med allt bling-bling. Så räcker han mig ölburken.
”It’s on the house”, säger han och tar en djup klunk ur sin egen burk.

Ett dån hörs. Det är bandets gitarrister och basist som samfällt kör igång och rycker åt sig mina ögon och öron. Jag har aldrig varit på en spelning förr, inte en riktig, så jag nickar mot busskillen, tar min öl och går närmare scenen.
Gitarristen till höger är lång och har svart hår ner till midjan. Jag har nästan aldrig sett någon se så barsk ut. Han påminner om Varg Vikernes på bilderna från innan rättegången. Sångaren har rågblont hår som hänger framför ansiktet, och när han öppnar munnen är det med ett avgrundsvrål. Jag följer med ljudvågen. Suger i mig alltihop, känslan av att vara här. Det här är på riktigt. Här är människor som verkligen lever, som inte undrar varje dag varför de finns till, utan som kan ta för sig av livet. En kille i publiken ropar grejer till bandet mellan låtarna, och sångaren svarar med ett snett leende bakom allt hår. Ilskan i musiken är värme. Det är som att vara i en varm, vänskapligt svallande famn, och så känner jag mig inuti, svallande. Här vill jag vara.
Jag står där och intar alltihop. Det första bandet avlöses av ett annat och det är bara att surfa vidare.
När band nummer två har spelat uppstår en paus innan sista bandet ska gå på. Bakom mig har det blivit mycket mera folk, och jag ser mig lite tvekande omkring. Plötsligt känns det nervöst att stå ensam, så jag börjar gå mot dörren, mest för att ha något att göra. Då kommer busskillen gående med en liten klunga. Hans gång är ostadig och han sveper fram mig, försöker presentera mig för vännerna.
”Där här är… Äsch, jag vet inte ens vad du heter.”
”Mija”, säger jag, men hans kompisar har redan vimsat vidare.
”Mitt namn är Freddy”, säger han som om han vore någon sorts hemlig agent, och jag tänker att det passar honom perfekt, fast jag vet inte varför. ”Häng med.”
Vi vimlar ut.

Nästa