Det är långt senare och många verkar ha gått hem eller vidare; folkmängden i lokalen är betydligt mindre nu, och alla som är kvar känner varandra väl.
Vid väggen står några skumgummimadrasser, och Freddy drar fram dem och breder ut dem på golvet. Ur ett skåp i hörnet tar han en hög med filtar och kuddar. ”Så är det bara att luta sig bakåt om man känner för att däcka.”
Vi dråsar ner på madrasserna. Det är fyra stycken som lagts så att det bildas som en liten ö i mitten, och där ställer vi våra burkar och flaskor.

Elin är liten och näpen. Hon sitter närmast mig fast på en annan madrass. Hennes kropp är finlemmad – en sådan som jag skulle vilja ha, om jag inte vore konstruerad som en bison – och det blekta håret faller mjukt runt ansiktet. Luggen är rak och lång, men de ljusblå ögonen med sina tjocka konturer i svart syns igenom bakom stråna.
Hon påminner lite om Micki faktiskt, hon har det där älvlika. Som han begåvats med, men inte jag.
Jag har svårt att ta ögonen ifrån henne. Hon pratar inte så mycket, men hon för cigaretten graciöst till munnen när hon röker. Till och med när hon dricker ur en ölburk ser det liksom rätt ut.
Cigarettröken gör mig yr, jag försöker följa den med blicken, men när den löser upp sig är allting bakom lika suddigt ändå. Jag vet inte vilka det är som pratar omkring oss, men luften är full av deras röster. En bit bort sitter Freddy och smyckena i hans ansikte glittrar.
Elin höjer blicken mot mig.
”Så, var var det kom du ifrån nu igen, sa du?”
”Staffanstorp.”
Hon skrattar till. ”En håla, va?”
Jag nickar och tar en klunk ur min egen burk. ”Malmö verkar mycket bättre”, säger jag efter att den stärkt mig.
Leendet hon svarar mig med är ironiskt. ”Det beror på. Vad man är ute efter.”
Det känns som hon är hundra år äldre än jag. Jag vill inte att min barnslighet ska vara så påtaglig, men jag kan inte annat än svara: ”Jag känner inte till så mycket… än.”
Hennes leende ser mer än världsvant ut, och hon fimpar cigaretten mot betonggolvet.
”Säg bara till om det är nåt du vill veta. Jag känner till stan. Och HC. Inklusive killarna.” Hon gör en svepande rörelse med huvudet som för att täcka in dem alla. Det får mig att tänka att jag inte skulle kunna göra det samma utan att hela världen började snurra.
”Innan du ger dig in i något, så checka med mig”, säger hon med låg röst. ”Somliga är schyssta, andra inte.”
Jag nickar mot henne. I samma stund känner jag Freddys blick på mig, som om det vore ett tecken.

Vi är vakna så länge att det är morgon när vi somnar, och då gör vi så som Freddy sa, bara lutar oss bakåt. Vi sover liksom i en hög. Men jag känner mig så trygg där. I gemenskapen.
Så trygg som jag aldrig känt mig förut.

Nästa