Så står vi på parkeringen utanför HC. Jag är fortfarande yr, av ölen, av sömnbristen, av överväldigandet, och av hunger.
”Det var kul att du kom”, säger Freddy.
Jag ler. ”Det var tack vare den där musiken du lyssnade på.”
”Just det”, säger han. ”Broken beats for broken hearts.”
Jag nickar. En bit bort ser jag metallräcket, och jag vet att bakom det finns trappan som går ner till HC. Någon har spytt en bit bortanför räcket, det är det enda som låter ana att något annat än bilreparationer och mattförsäljning har pågått här det senaste dygnet.
”Kommer du hit igen?” frågar Freddy.
”Det beror väl på om det händer något.” Jag ser upp på hans ansikte och i samma stund far hans blick iväg och sveper över byggnaderna på andra sidan gatan. Men sedan seglar den ner igen och landar i mitt ansikte, i mina ögon.
”Alltså, vi är ett litet gäng som närmast bor här… så egentligen kan du komna hit när du vill. Jag är här för det mesta. Men du kan alltid messa innan, om du vill vara säker.” Det uppstår en paus och hans blick far bort igen.
Jag plockar fram telefonen, så att han fattar att han ska säga numret, och samtidigt som han gör det trycker jag in det på mobilen. Tänk om han visste hur få nummer jag har i min kontaktlista. Hans är nästan det enda. Men det vet han inte.
”Jag måste hem nu”, säger jag.
”Okej”, svarar han. ”Vi ses.”
Han vänder sig om och släntrar tillbaka mot dörren, kastar fimpen på vägen. Själv går jag ut genom grindarna och tittar mig omkring. Vägen sträcker sig så långt man kan se åt båda hållen. Jag får fundera en liten stund innan jag kommer på hur man går till bussen.

Det känns som att öppna dörren till en gravkammare. När jag kommer hem stiger jag in i en annan tid. En icke-tid, för allt står stilla här. Hallen är som en stillbild med sin klädhängare och de gråaktiga ytterkläderna, det rödbruna klinkergolvet, kallt mot fötterna om man går barfota. Ett paraply står lutat in mot hörnet.
Jag hänger av mig och känner hur hjärtat pickar i bröstet. Det är ljust i köket och jag tittar in. Lampan lyser över den avtorkade diskbänken och på köksbordet ligger fyra bordstabletter, men ingen är där. De enda ljud som hörs kommer från vardagsrummet.
De sitter i soffan båda två. Alldeles tysta. Det är någon konsert på tv:n.
”Hej Mija”, säger mamma. ”Har du haft roligt?”
Jag nickar. ”Ja, det var jättekul.”
”Sov ni nåt i natt?” frågar pappa. Hans röst är lite road.
”Inte så värst mycket.” Det känns skönt att slippa ljuga och de nickar uppskattande. Allt är som det ska. Femtonåringar ska åka hem till kompisar och sova över, och fnissande stanna uppe hela natten. De ska komma hem lite hålögda men med en ny gnista i blicken. Och den har jag.
Men när jag sedan ligger i sängen kan jag inte somna, trots att jag sov så få timmar i natt. Alla intryck surrar i huvudet som en film, och jag vill se den igen, så jag upprepar scenerna gång på gång; allt från när jag kom in och köpte mitt medlemskort av den ljushårige, till slutscenen när jag och Freddy står utanför HC. ”Du kan komma när du vill”, säger han. Det får mig att somna till slut.

Nästa