Kvällen med Matilda drar mig en bit upp ur det värsta mörkret och ger mig en smula handlingskraft. Efter jobbet på torsdagen sätter jag mig vid mitt lilla köksbord och försöker lista upp vad som känns jobbigast och vad jag kan göra åt det.
Ammar: Jag känner mig lite som en byråkrat som dunkar ner stämpeln ”ingen åtgärd” i en lämplig ruta i ett formulär… och det får mig att vilja skruva på kroppen, men som det är just nu finns det ingenting jag vare sig vill eller kan göra åt det. Det måste vara slut helt enkelt.
Micki: Samtalet från Eva jagar mig. Om jag bara visste vad som hände, vad hon syftade på när hon ringde. Men jag vet inte och jag ska inte ta reda på det. För hon har rätt. Jag ska lämna honom ifred. Det är bäst för oss båda, bäst för alla. Det blir en ”ingen åtgärd”-stämpel där också, fast den låter inte lika högt när jag trycker ner den.
Mamma och pappa: Den punkten lyser plötsligt framför ögonen och jag känner hur armarna blir svaga av ilska. Hon ringde mig inte, fast jag behövde henne och det gör ont. Och anledningen till att hon inte ringde gör inte bara ont, utan får mig att rysa av vrede. Det jävla svinet.

Jag tar telefonen och det är hon som svarar. Fast jag egentligen vet så frågar jag: ”Vad var det där om, i söndags? Du ringde inte tillbaka.”
”Äh, du vet, pappa…” Hennes undvikande tonfall får munnen att smaka bittert.
”Hur ofta dricker han?”
”Det är väl… ganska ofta.”
”Fan.”
”Oroa dig inte för det. Situationen är under kontroll.”
Under kontroll. Undrar om det betyder att det är som förr? Med trädgårdsarbete bakom skjulet och snickrande i källaren. Han har många hobbyer.
”Är han där? Får jag prata med honom?”
”Jag vet inte om det är en så bra idé…”
”Jo. Hämta honom.”
Jag hör hur hon lägger ifrån sig luren, sedan dröjer det en stund innan något händer.
”Ah…” säger han belåtet när han tagit telefonen. ”Den förlorade sonen.” Han skrockar som om det var riktigt fyndigt sagt.
”Jag trodde du åt Antabus.”
Det blir tyst.
”Det är inte din ensak”, säger han sen.
”Är det inte? Menar du att det inte drabbar någon annan?”
”Vad bryr du dig om det? Hur ofta ser man dig här på en skala?”
”Vad fan tror du att det beror på då?”
Han lägger på och jag står kvar med telefonen i handen. Så ringer det.
Jag hör mammas röst i luren. ”Daniel”, säger hon ganska lågt, ”det blir inte bättre av att du retar upp honom.”
Vi är tysta en stund.
”Vad säger Tobbe?” Det är min lillebror. Han och hans tjej väntar barn, jag fick reda på det för bara ett par veckor sedan.
”Jo, men det… det är klart att han är… det har varit lite turbulent, för han och Stina vill inte att Raine ska få träffa barnet sen om han inte skärper sig.” Hon pratar tyst så att han inte ska höra.
”Varför har ingen sagt något till mig?”
”Ja men, vi vet ju hur upprörd du blir. Och du verkar ju ha nog med egna problem…”
Som ni helst inte vill höra talas om, tänker jag. ”Jag ska slå ihjäl den jäveln”, säger jag mörkt.
”Sluta Daniel, det där hjälper inte.”
”Om han gör dig något…”
”Daniel”, säger hon i skarp ton.

När jag lägger på känns den där åtgärdslistan som ett skämt. Det är inte Micki och Ammar jag inte kan göra något åt, det är inte de som borde få ”ingen åtgärd” stämplat rakt över sina akter, det är jag. Det finns ingenting jag kan göra åt mig själv. Min hjärna bestämmer hur den ska reagera utan att fråga mig först. Jag springer och springer. Undviker konflikter tills de blir så stora att allting kraschar. Men om det var något jag hade lovat mig själv så var det att aldrig använda våld mot någon jag älskar. Aldrig. Det hade jag bestämt mig för, för jag skulle inte bli som han. Jag har lust att hålla händerna för öronen och skrika när jag tänker på att jag redan brutit det löftet. Och det finns ingenting jag kan göra åt det, åt mig. Det finns ingenting jag kan göra för att få det ogjort. När Micki säger att han är beredd att förlåta mig för allt som hänt vill jag skrika åt honom också. Sånt kan man inte förlåta.

Nästa kapitel