Fast det bara gått lite mer än en vecka sedan jag var på HC börjar minnet blekna. Jag spelar upp filmen om och om igen, men nu är det som om den blivit fiktiv, inte längre baserad på en verklig händelse, utan på något jag lika gärna kunde ha hittat på i en av mina serier.
Jag tecknar. Den böljande klungan framför scenen. Sångaren och gitarristerna i bandet. Och Dead bland de riktiga människorna jag träffade där. Det gör det inte verkligare.
Jag spelar Mayhem på mitt rum så högt att det rungar i hela huset, men det väcks inte upp för det. Och någonstans vet jag: Det är inte HC som är fiktivt. HC är på riktigt. Det är det här livet som är på låtsas. Här smittas allt av overklighet.
Jag reser mig från där jag sitter och börjar dra nålarna ur teckningarna på anslagstavlan. Varenda en tar jag ner. Till slut finns bara en bunt med papper och en hög med nålar på mitt skrivbord.

På kvällen åker vi och hälsar på Micki. Trängs inne på hans lilla rum. Han sitter på sängen, sitter på sina händer. Efter att mamma hållit en monolog om ingenting en stund vänder han sig plötsligt mot henne.
”Jag skulle vilja att du inte kommer hit på ett tag”, säger han.
Det blir tyst. Jag tänker på högen med knappnålar på mitt skrivbord. Hur det skulle låta om man släppte ner dem på golvet. ”Jag behöver vara ifred ett tag. Jag säger till när jag är redo att träffas igen.”
Hon verkar förstummad. Men nickar. ”Om det är vad du vill så…”
Det fortsätter vara tyst. ”Jag ska bara prata lite med Katarina.” Hon piper iväg.
Jag tittar på pappa. Föreställer mig att han öppnar och stänger munnen som en fisk. Luftbubblor kommer ut. ”Är det något särskilt som har hänt?”
Micki skakar på huvudet.
”Men vad tycker du, ska jag komma en sväng på söndag? Så kan vi hitta på något?”
Micki nickar. ”Okej.”

I bilen hem pratar hon på. Om hur Katarina sagt att de ska se det som en process. Att det kan bli så, att det blir sämre ett tag innan det kan bli bättre igen. Att han i alla fall äter nu. Att han kanske behöver sätta gränser mot omvärlden. Hon säger att de väl har koll, på avdelningen, att de verkar ha koll. Att man får göra som han säger. Som de säger. Att det väl blir bättre, för det måste det ju bli, någon gång. Att man får försöka lita på att det ordnar sig.
Jag ser på henne från baksätet. Jag undrar vem hon egentligen pratar till. Och fast munnen rör sig ser hon frusen ut. Som frusen.

Det är förmiddag dagen efter och det finns inga tv-program att kolla på. Mamma är hemma idag också. Hon har varit uppe och ätit frukost och gått tillbaka till sovrummet. Jag reser mig från soffan. Jag går upp för trappan. I hallen ovanför trappan hör jag ett ljud. Det kommer från badrummet. Som en blandning mellan en snyftning och en kväljning.
Jag smiter in på mitt rum, sätter mig vid skrivbordet. Tar fram ett papper. Men jag ritar inte. Jag sitter med öronen spetsade. Inifrån toaletten hör jag en massa vatten spola i kranen. Så går hon ut. Efter en liten stund hör jag att hon går in ännu en gång och vattnet spolar igen.
Vad håller hon på med?
Ångesten trycker mot halsen på ett sätt som får det att bulta i hela överkroppen. Jag håller andan och lyssnar. Jag hör ett gurglande, konstigt ljud.
Det är omöjligt att förstå vad hon gör, men det känns som att det är någonting som inte är normalt. Jag tittar på mina händer, och jag kan se svetten som tränger upp i hudvecken på handflatorna. Känslan får mig att vilja gråta, desperata sprutande tårar, men det tjänar ju ingenting till. Jag snurrar runt på stolen. Rummet sveper förbi.

Nu är det tyst. Jag reser mig och går ner för trappan. Tar lite mjölk i ett glas, dricker. Drycken känns mjuk och len mot gommen, den svaga sötman lugnar mig lite. Jag häller upp lite till. Just när jag sätter in paketet i kylen hör jag steg i trappan. Jag stänger kylskåpsdörren, möter hennes blick där hon kommer emot mig genom hallen. Hjärtat bankar okontrollerat. Hennes ansikte ser konstigt ut. Hon kommer fram, tar tag om mina överarmar och jag tänker automatiskt: Släpp mig.
Det gör hon också. Nickar och ser mig i ögonen. ”Jag är så… jag höll på att göra en dum grej… men det är bra nu.” Hon nickar igen.
Jag kan inte in i hennes ögon så jag stirrar rakt fram mot hennes hals. Hon släpper mina armar. ”Jag går och vilar lite.”
Jag står kvar och stirrar efter henne. Kroppen skakar, liksom dallrar, benen vill inte bära. Jag går ett par steg, sjunker ner i hörnet vid köksskåpen. Håller handen mot munnen. Jag klarar inte mer, tänker jag. Jag vet inte vad det är som händer, jag vet inte vad jag ska göra. Men jag står inte ut längre. En kvart, tjugo minuter sitter jag där och bara stirrar framför mig, tills benen slutar darra. Då går jag upp.

Min svarta tygväska hänger på sängstolpen. Jag köpte den på Malmöfestivalen för tre år sedan. Färgen har bleknat till en mörkt grå och tyget är täckt av pins. De gamla med Hello Kitty och Pucca sitter kvar, tillsammans med Dimmu Borgir, Satyricon och Dark Funeral. Vid ena axelbandet hänger en mascot. En japansk figur i mjukt brunt tyg med jättestort huvud, gapande fyrkantig mun och vassa tänder. Mascoten och väskan har redan varit på HC en gång, och de hejar på mig när jag packar.
Jag behöver nog inte ha med så mycket. Underkläder, en seriebok och ett block att teckna i. Stiftpenna och extra blyertsstift. Bunten med teckningar som jag tagit ner från anslagstavlan lägger jag mellan pärmarna i blocket.
Ingenting hörs från huset. Jag slänger väskan över axeln och går ner.

De har alla vin- och spritflaskor i ett brunt träskåp i hallen. Jag lyssnar noga för att höra om mamma rör på sig innan jag öppnar skåpsdörren. Det finns flera flaskor vin och en hel del öppnade flaskor som innehåller olika likörer. Den här gången struntar jag i om de märker något. Jag tar kaffelikör och vit kakao, de verkar godast. Hoppas de slitna tygremmarna pallar. På köksbordet lägger jag en lapp.

Har åkt in till Emi en sväng. /Mija

Antagligen kommer jag hem i kväll. Om jag inte gör det… Jag tänker inte tanken till slut. En sak i taget. En sekund i taget.

Nästa