Den svarta trädörren är olåst. Det är också den tunga metalldörren som leder upp mot den större lokalen. Jag kliver upp.
Lokalen ser både större och mindre ut än sist. Större, för att den är tom på människor, men mindre för att den inte innehåller någonting alls nu. Ingen bar, inget inträde, inget band på scenen. Ingenting. Jag tittar in i de små rummen som omger spellokalen, men de är övergivna. I ena hörnet är tre madrasser utlagda och lite kläder ligger brevid. En rutig skjorta, ett par jeans.
Jag sätter mig vid ett bord.
Väntar.
Väntar.
Jag känner mig illa till mods. Freddy sa ju att han skulle vara här, men här är bara tomt. Jag tar fram serieboken och försöker läsa, samtidigt som öronen är spetsade för att lyssna efter minsta tecken på mänskligt liv eller aktivitet. Till slut hörs det faktiskt steg i trappan och någon stiger in. Det är en stor kille med långt mörkt hår som ser sluskig ut. Han vinglar mot toaletten utan att se mig. När han är klar går han ner igen.
Omkring mig blir det allt mörkare.
Vad ska jag göra om ingen kommer, ska jag åka hem igen? Det kan jag inte. Jag blundar bort känslan från i förmiddags. Det skulle kunna vara som vanligt, jag skulle kunna åka hem. Det skulle vara naturligt att jag kom hem efter att ha varit hos Emi. Men jag kan verkligen inte. Bara tanken på det gör mig illamående.

När jag suttit där så länge att jag känner mig som en staty hör jag plötsligt en tjejröst, och det ljusa håret jag ser när dörren öppnas gör mig så glad. Bakom Elin går en kille som jag inte känner igen, men jag reser mig och går emot dem.
”Shit, vad du skräms!” säger Elin, men sedan: ”Men, det är ju du, från hålan!”
Hon ler brett mot mig och jag ler tillbaka. Killen, som visst heter Max, sticker efter bara en kort stund och lämnar Elin och mig ensamma. Snart sitter vi tillsammans och pratar och skrattar som om vi känt varandra länge.
”Brukar du sova här ibland, som Freddy?”
”För det mesta. Det är som två gäng, kan man säga. Vi som är lite yngre, det är Freddy och jag och så en tjej som heter Maja. Och så Freddys kompis Oscar som kommer hit ibland. Fast nu har inte Maja vart här på några dagar. Folk kommer och går lite.
Sen är det ju de som är lite äldre… Micke och Hedis, de är här lite från och till, och sen är det en kille som heter Mirko som också brukar vara här rätt mycket. Men det gänget brukar som sagt inte sova här så där väldigt ofta, de har ju lägenheter och så.”
Jag nickar.
”Och just det, nere i en av replokalerna bor det en kille också. Jag tror han är lite alko… Han kommer upp och är med de andra ibland. Han är rätt schysst, fast han är ju full för det mesta.”
Aha, det måste ha varit han som kom in tidigare.
”Men… du går inte i skolan eller så?” frågar jag Elin.
Hon skakar på huvudet. ”Palla!”
”Men vad brukar ni göra?” fortsätter jag, och hon rycker på axlarna.
”Tja… dra till stan, typ. Triangeln och sånt. Försöker fixa lite mat. Fikar, om man har några pengar. Whatever.”

Framemot kvällen börjar min mage kurra. Jag kommer på att jag inte ätit sedan frukosten.
”Är inte du hungrig?” frågar jag Elin.
Hon flinar. ”Man vänjer sig. Men kolla där inne.” Hon pekar på det mindre rummet till höger, som är inrett som ett litet, stökigt kontor, med en soffa inknökad så tajt att det knappt finns någon plats över att röra sig. ”Ibland finns det nåt där.”
En halv påse chips och ett paket knäckebröd hittar jag i en hylla. Vi delar på godsakerna. Pratar och skrattar. Har jag fel, eller verkar hon nästan lika glad över att ha träffat mig, som jag är över att ha mött henne?

Medan jag sitter där ser jag oss liksom utifrån. Det ser så rätt ut. Som om det alltid varit så här. En ljus och en mörk, i dunklet, och våra sammanflätade ord letar sig upp mot taket precis som röken från Elins cigarett.
Tankarna på mamma och pappa finns i bakgrunden. Vad gör de, vad tänker de nu, när jag inte kommer hem? Mobilen ligger avstängd i väskan på en av madrasserna och en liten stund känner jag en mäktig känsla. Ingen vet var jag är. Ingen kan nå mig.

Jag har ingen sovsäck, men det finns några slitna filtar som verkar vara allmängods. Elin och jag bäddar i ordning på två av madrasserna. När vi redan släckt och slutat prata hör jag dörren öppnas, och hjärtat börjar banka i bröstet. Vem kommer? Den stora gestalten närmar sig i mörkret.
”Elin?” Jag hör direkt att det är Freddy, och kroppen blir varm, rakt igenom. Nu har hans ögon vant sig, och han får syn på mig.
”Mija, är det du?” Hans ansikte spricker upp i ett leende och jag känner hur jag också ler, känner glädjen i bröstet. Jag nickar, har inga ord att komma med.
”Schysst”, säger han. Han lägger beslag på den tredje madrassen. Det tar honom inte mer än ett par minuter att komma i ordning. Av med rocken bara och kängorna, sedan kryper han ner under sovtäcket. Snart sover han, Elin också, och jag ligger där i mörkret och lyssnar till deras andetag.
Jag är här. Det känns oerhört. Men jag är faktiskt här.

Nästa