Nästa dag gör Elin det till sin uppgift att visa mig hur en dag i Malmö på bästa sätt ska fördrivas. Det är genom att traska gågatan nerifrån och upp, gå in i alla möjliga affärer, och sedan vända när man kommer till Stortorget. När vi närmar oss Gustav Adolfs torg igen börjar jag känna mig hungrig. Vi har bara druckit kaffe till frukost.
”Vi går till Slurken”, säger Elin.
Slurken visar sig vara ett av få fik inne i stan där det är viktigare att kunna äta sig mätt för en billig penning än att det har hög hippfaktor. Väggarna är gulmålade och inredningen består av omaka möbler av alla sorter och färger. På griffeltavlor på vägen står alla tänkbara rätter och smörgåsar, det är rustikt och hederligt; falukorvsmackor, köttbullsbaguetter, pytt i panna. Och bryggkaffe. Inte en caffe latte in sight.
”Så, tänker du stanna på HC?” frågar Elin samtidigt som hon försöker balansera baguetten så att inte köttbullarna ska trilla av när hon trycker in den i munnen.
”Tror du jag kan det?”
”Klart att du kan, det gör ju vi. Tror inte Micke och Hedis bryr sig, det är väl bara schysst att det är nån i lokalen, så att det inte blir inbrott.”
Jag nickar. ”Jag skulle vilja det.”
”Har du pengar och så?”
”Jag har studiebidraget, typ.”
”Bra, det är samma för mig”, säger Elin, ”fast jag får underhållsstödet också. Alltså det som mamma får för att mina föräldrar är skilda. Det är typ tolvhundra till. Det klarar man sig faktiskt på. Du kan ju fråga dina föräldrar om inte du kan få det också.”
”Fast mina är inte skilda.”
”Nej, men ändå, de vill väl inte att du ska svälta ihjäl heller?”

När vi kommer tillbaka är vi inte ensamma på HC längre. I kontoret sitter den ljushårige killen från festen tillsammans med två killar som verkar vara lite äldre. Den ene är rätt tjock och har brunt halvlångt hår och skägg, och den andre är rakad med bockskägg. Vi nickar åt dem och går och lämnar våra väskor vid madrasshavet. Elin säger att killarna heter Jim, Mirko och Micke. Micke är den rakade med skägg, och han är den som startat HC tillsammans med Hedis.
På golvet brevid den madrass jag redan räknar som min ligger min mobiltelefon. Där har den legat hela dagen. Jag sätter på den och ser att jag har flera missade samtal från mamma, sms också. Jag stänger av igen utan att läsa dem. Borde inte ens ha tagit med den.
Elin har gått in till killarna. Ska jag också göra det?
Just då kommer en av dem ut ur rummet och går bort mot pentryt. Det är Micke. Han börjar plocka med kaffebryggaren.
Jag går dit och han tittar upp när jag kommer närmare.
”Tjena”, säger han. ”Du är polare med Elin, eller?”
Jag nickar. ”Och Freddy. Jag heter Mija.” Sedan kommer jag inte på något mer att säga.
”Schysst”, säger han.
Nu lägger han kaffe i pappersfiltret och jag står tyst och ser på.
”Är du härifrån Malmö?” frågar han efter en stund.
”Nej, från Staffanstorp.” Nu eller aldrig, tänker jag. ”Men jag tänkte höra… skulle det vara okej om jag… ja, stannade här ett tag?” Rösten låter svag, och jag förbannar mig för min osäkerhet. Men han bara tittar på mig och säger: ”Det är det väl.”
Inuti mig hör jag ett jubel. En åskådarläktare som gör vågen.
Jag nickar. ”Vad bra.”
”Förresten, är du bra på att snatta?” tillägger han. ”Tillskott på mat, kaffe och sånt är alltid välkommet, för folket här har inget vidare med pengar.”
Jag har bara snattat en enda gång i mitt liv; en chokladkaka när jag var tretton, men jag nickar energiskt. Bra på att snatta? Det kan jag väl bli.

Efter samtalet med Micke ringer jag hem. Det är mamma som svarar. Avlägset, som om det gått månader.
”Mija, äntligen!” säger hon. ”Var är du, vi har varit superoroliga!”
”Äsch, det är bra, fattar ni väl”, säger jag. ”Ni behöver inte oroa er.”
”Men varför har du inte svarat i telefon?”
”Jag glömde den här när vi gick ut.”
”Hos Emi?”
”Nä alltså, jag är på ett annat ställe…” Jag vet inte hur jag ska kunna säga det eller beskriva det. ”Det är som ett kollektiv här i Malmö, och det är jätteschysst. Det är flera som bor här. Det är vänner till Emi”, ljuger jag. ”Hon är också här.”
”Okej.” Hon låter förbryllad.
”Jag tänkte… jag skulle väldigt gärna vilja stanna här lite.”
”Stanna…” Hon funderar en stund och mina hjärtslag har nog upphört, så tyst är det i och omkring mig medan jag väntar på svaret. ”Jaha, ja… om det är det du vill, så kan du väl stanna några dagar. Men du måste ringa oss, så att vi vet hur du har det.”
Den första reaktionen är ren glädje, en overklig känsla av eufori som strömmar genom kroppen, men som lika snabbt blandas med en sorts besvikelse, den går inte att hejda. För ett år sedan skulle de ha följt efter mig i bil och vaktat vartenda steg jag tog. Eller?
Att jag kan stanna på HC gör mig överlycklig. Men ändå. Jag trodde att de kanske skulle komma och hämta mig. Att de skulle tänka att jag hade rymt hemifrån, och försöka leta upp mig, eller ringa polisen eller soc. Jag trodde inte att de bara skulle låta mig göra precis vad jag ville, precis hur som helst. Men sedan kommer jag ihåg. Micki gjorde ju praktiskt taget likadant. Och då hände inget heller.
”Jag kommer att stanna”, säger jag till Elin lite senare, och hon ser i alla fall glad ut. Vi kryper ner med kläderna på, under lager av filtar. Det blir snabbt kallt i den stora lokalen.

Nästa dag klipper jag två hål i fodret på var sida av min mörkgröna jacka, i lagom höjd, ungefär där en innerficka brukar sitta. Inom den närmaste veckan har jag blivit en sådan mästare på snatteri att jag oberört kan stoppa en ketchupflaska, ett kexpaket, läsk och godis innanför fodret, och vandra ut genom kassan utan att dra den minsta uppmärksamhet till mig.
Ibland är det bra att vara osynlig.

Nästa