Vardag blir det nästan direkt. Att gå till stan, dricka kaffe, snatta mat, fixa vin eller öl. Så här lever man på HC, så lever de, så lever jag. Elin, jag och Freddy travar runt staden, Hemköp, Åhléns vid Triangeln, Mc Donalds hånar vi medan vi går förbi. Allt annat bleknar. Skolan, huset, sjukhuset. Är som papperskulisser långt långt borta. Jag måste påminna mig själv om att de finns, så att jag kommer ihåg att skicka sms till mamma och säga att allt är bra.
Men det är inte riktigt som vardagen var, i huset där långt borta, som jag tittar på liksom genom ett pyttelitet hål i minnet; nej, i stället går jag runt i ett slags rus, på gatorna i Malmö, där jag nu hör hemma. Tänk att jag är på HC, att jag bor där! Bland de levande människorna. Det är svårt att fatta, men jag känner det. Och det ger kraft åt mina armar, tar mig in och ut ur affärer, får mig att göra allt djärvare tilltag. Jag jagar och samlar allt som kan vara till nytta på HC, den enda platsen i världen där människorna syns tydligt. Och det är djärvheten som gör mig oslagbar, åtminstone är det så jag tänker.
Micke tittar på kaffepaketet och chokladkakorna jag packar upp på bänken där kaffebryggaren står och ler sedan uppskattande mot mig. ”Du är verkligen bra på det där”, säger han, och stoltheten gör mig ännu varmare inuti.

På tisdagen den andra veckan får jag ett sms från pappa.

Jag är ledig på torsdag och kommer till Malmö. Ska vi ta en fika?

Jag känner inte efter. Svarar bara att det är okej, och vi bestämmer att ses på HansaCompaniet vid lunchtid på torsdagen. Det är skärtorsdag och i skyltfönstret vid Hansa trängs kaniner och påskägg. Pappa har redan kommit när vi stiger in på caféet och han ser förvånad ut när han får se mig med Freddy.
”Det här är Freddy, min kompis.” De hälsar.
Han bjuder på fika, ”ta vad ni vill ha”, och medan vi rör runt i våra caffe latte och tuggar i oss bullar och muffins frågar han om hur det är på HC. Vi berättar om replokalerna och spelningarna och allt som vi ordnar. Han lyssnar och nickar.
”Det är väldigt tomt hemma utan dig och Michel”, säger han till slut.
”Jaha.” Det känns underligt att höra honom säga något sådant.
”Du ska inte följa med hem? Över påsken i alla fall? Eva skulle bli jätteglad om du kom hem, hon undrar så hur du har det… och oroar sig för dig.”
Gör hon, tänker jag. Varför pratar hon då bara om sig själv när vi väl hörs? Jag skakar på huvudet. ”Jag stannar.”

Han skjutsar oss tillbaka. Freddy får förklara vägen, fast det går inte så bra.
”Här är det, stanna”, säger jag när vi plötsligt befinner oss utanför det röda tegelhuset.
”Är det här?” Pappa ser sig omkring som om han inte kan tro sina ögon. Han ser samma sak som jag, när jag kom till HC första gången. Industrilokaler. Metallgrindar. Parkerade bilar.
”Ja.” Vi hoppar ur bilen. ”Vi hörs.”

På kvällen är jag ute med Freddy och Elin. Vi sitter tillsammans med några ur gänget på en av Möllans pubar. Vi kan inte köpa något att dricka, men det gör inget, eftersom jag har en spritflaska nedstoppad i väskan. Den smugglar vi mellan oss och dricker av inne på toaletten.
Klockan är två när jag och Freddy kliver in i lokalen igen. Elin har vi blivit av med på vägen.
Jag ryser. ”Tur att du är med”, säger jag till Freddy. ”Det är alltid så ruggigt när man kommer in sent om natten och det är mörkt.” Och man riskerar att möta det där fyllot nere i källaren, lägger jag till i tankarna, men säger det inte.
”Tja, det kanske inte är så mysigt här precis”, svarar Freddy. Så skrattar han till för sig själv. ”Det skulle vara bättre om det fanns lite växter och blommor och sånt.” Han vänder sig mot mig. ”Vad tycker du, borde vi inte ha som en djungel här inne, så man verkligen fick leta sig fram bland alla växter?” Han rör på kroppen som om han föste undan snår och grenar.
Jag skrattar och han tillägger: ”Om inte annat så kanske man kunde odla lite hampa.”
Det är kallt och vi drar filtarna om oss. ”Man borde ha haft päls”, säger Freddy.
”Ja, tänk om människor hade det. Vad mysigt det skulle vara om alla hade två centimeters mjukt ludd över hela kroppen.”
”Haha, som Teletubbies!” säger Freddy och jag fattar att han fick en annan bild för ögonen än jag. Som du, tänker jag. Freddy har liksom redan päls, han vet bara inte om det själv.

Stjälandet går så lätt att jag baxnar. Blomsteraffärerna har krukor uppställda längs gatan utanför butikerna och personalen tittar inte ut genom fönstren hela tiden. När jag går förbi grabbar jag tag i en blomkruka och går bara vidare. Växten har rödorangea blommor i många olika toner, och mörkgröna, tjocka blad. Jag håller den i famnen som en trofé och ler mot människorna jag möter.
I klädaffärerna upptäcker jag att personalen glömmer att larma vissa plagg. Det gäller bara att hitta de olarmade exemplaren. När det regnar ute går jag in med en regnkappa över armen och kommer ut med flera plagg gömda inunder. Det är verkliga räder. Var och varannan dag kommer jag till HC med nya blomkrukor. Micke skrattar och säger att jag nog har fått någon knäpp.
Freddy åker till sin mormor i Åhus och Elin är mycket hos sin kille. Utan dem blir jag ensam men jag har ju mitt uppdrag: Att ta från de rika och ge åt de fattiga. I huvudet har jag Ståålfågels En dag i varuhuset, en låt som Freddy brukar spela och som han är väldigt stolt över att han hittat, eftersom den är av ett gammalt svenskt band som nästan alla har glömt bort.

Så länge eran värld ser ut som den gör
vill jag va en sån som är utanför.
Asocial. Sabotör.
Så länge eran värld ser ut som den gör.
Jag är en snattare i eran lyckobutik,
en arbetsskygg i eran lyckofabrik.
En fri individ ibland lyckade lik,
en snattare i eran lyckobutik.

Varje gång jag tar någonting hör jag den inom mig.

Nästa