Bara en liten skylt på dörren låter mig ana att jag har hittat rätt. Men dörren är låst. Jag slår hennes nummer igen.
”Tjena, jag är utanför.”
Efter en kort stund gläntar hon på dörren. Solen vräker ner och hon tittar upp på mig från skuggan nedanför trappan. Nickar åt mig att komma.
Det är mörkt i korridoren. Den innehåller tre dörrar åt höger, två åt vänster och en öppning som visar sig vara en ingång till ett sköljrum och en toalett.
”Den är skitsunkig”, säger hon. ”Nån har sparkat sönder den. Och sen har nån skitit i pissrännan.” Jag vänder bort huvudet. Det stinker ut i korridoren.
Hon öppnar dörren längst bort till vänster. Bakom finns en trappa som leder upp till en större lokal. Där finns också ett mindre rum och ett pentry. Strax intill finns en sovhörna och en bänk med en mängd krukväxter.
Hon rycker på axlarna. ”Här bor jag. Och några till.”
Jag ser mig omkring, vet inte vad jag ska säga. ”Vad mycket växter ni har.”
”Äh, de håller på att vissna. Det kommer inte in tillräckligt med ljus. Vill du ha kaffe?”
Jag ler mot henne. Frågan känns för vuxen. ”Det låter gott.”
Hon går bort till pentryt. Jag slår mig ner på madrassen som hon pekade ut som sin.
”Kan man röka här inne?”
”Visst.”
Jag tänder ciggen och ser mig omkring. Brevid madrassen ligger serieböcker, ett ritblock, några pennor. Mija kommer tillbaka och ger mig en kopp. Kaffet är ljummet och smakar bränt.
När jag tittar upp på henne kan jag se en förändring som skett bara på den tid som gått sedan Mickis födelsedag. Håret är svartfärgat och rufsigt, men så har det ju varit ett tag nu. Det är ögonen som är annorlunda. Blicken är ännu mer allvarlig än förut och hon utstrålar inte samma barnslighet. Men kinderna är fortfarande ganska runda och lite röda.
”Tecknar du?” frågar jag och nickar mot grejerna. Hon rycker på axlarna igen.
”Jag brukade göra det, förut. Inte så mycket nu längre.”
”Okej. Samma här, faktiskt. Brukade jämt teckna förr. Fast det blir inte lika mycket nu när jag tatuerar, annat än i jobbet då. Får man kolla?”
Först ser hon motvillig ut, men sedan nickar hon. ”Det ligger en massa lösa bilder där som du kan kolla på om du vill.”
Jag tar bunten som ligger mellan pärmarna i blocket. Den första föreställer en kille med spretigt hår som tittar ut i luften med outgrundliga mangaögon. Strax bakom honom står en tjej och tittar längtande på honom med likadana ögon. Figurerna är inramade av blommor.
”De är rätt gamla”, säger hon ursäktande.
Jag bläddrar vidare. Det finns hela serier, tuschade i gråskala. Jag skumläser en, den handlar om en tjej som offrat sin röst för att bli vacker. Hon går omkring i ett landskap och njuter av känslan. Så ser hon en kille hon känner lite grann från skolan och några av hans vänner, ett gäng hon gärna skulle vilja vara med. Men nu kan hon inte ropa till dem, och de ser henne inte. Jag tittar på Mija. ”Vad bra du är.” Hon tittar ner och jag bläddrar vidare.
Nu dyker en annan sorts teckning upp, ett blyertsporträtt. Mija hajar till och försöker ta papperet, men jag drar undan bunten.
”Nej, jag får kolla.”
Hon låter händerna sjunka. Bilden föreställer en kille med långt ljust hår, spruckna läppar och smalt ansikte. Ögonen är avstängda, oseende, ändå fastnar man i den sorgsna blicken.
”Den där är… den är inte färdig”, säger hon. ”Det är mer en skiss.”
”Men den är fin. Jag gillar den nog mer än de andra.”
”Manga är lite uttjatat.” Hon ler snett.
”Nej, det är inte det. Jag gillar att den är mer på allvar. Vem föreställer den?”
”Äh… det är en kille bara.” Hon tittar ut i lokalen. ”Ingen särskild.”
Men sedan möter hon min blick. ”Jag tog med alla de där teckningarna för jag tänkte att jag nog skulle vilja teckna när jag var här. Men jag har inte gjort det sen jag kom hit”, säger hon.
”Varför inte?”
Hon rycker på axlarna. Det blir tyst.
”Jag skulle egentligen fråga om Micki”, säger jag efter ett tag. Tycker mig se en skugga av sarkasm när hon drar på munnen. ”Misstänkte det.”
”Hur är det med honom?”
Hon ser besvärad ut. ”Bra. Tror jag.”
”Alltså, grejen var att för ett tag sedan… så ringde er mamma och sa en del saker som jag inte riktigt fattade.”
Mija tittar på mig. ”Jaså?”
”Mm.”
”Vad sa hon då?”
”Det var nåt med att om det hände något med Micki så var det mitt fel, och att jag skulle hålla mig borta, eller något sånt.”
Mija flinar till. Nickar. Sedan suckar hon. ”Det handlade nog om en grej som Micki sa när vi var på terapi.”
Ett ögonblick ser det ut som att hon tänker berätta för mig, men sedan kommer ett misstänksamt drag i ansiktet. ”Men du får nog prata med Micki själv om det.”
Jag nickar. I samma stund undrar jag vad jag håller på med. Hur dum får man bli egentligen?
”Det var schysst att få se dina bilder”, säger jag när jag reser mig. Hon sitter kvar på madrassen. ”Det är lugnt.”
När jag går ut genom dörren sitter hon fortfarande likadant.

Nästa kapitel