Browsing Category

Jag är skillnad

Jag är skillnad, Maxi, Transcenders

Maxis tankar 2: Förvirring

2 februari, 2014 • By

Jag är så förvirrad. Jag vill så mycket.
Ena stunden vill jag verkligen skapa, få ur mig alla känslor, göra dem till föremål så att de blir synliga, så att alla kan se mitt inre. Jag har så mycket att berätta. Det jag skapar är bra, alla borde få en chans att uppleva det. Mina ord kommer alltid att bestå, ljudet av min musik och bilderna, de ska finnas kvar långt efter att jag har försvunnit från jordens yta.

I nästa stund vill jag gömma mig. Riva allt jag skrivit, bränna allt jag gjort. Det rasar inom mig, det rasande hatet, jag vet inte ens vem det är jag hatar, om det är mig själv eller någon annan. Känslan av förstörelse är så stark att den fysiskt påverkar mig. Jag vill förstöra någonting, mig själv, någon annan, något, det spelar faktiskt inte så stor roll. Jag vill förstöra världen. Det känns som att när jag öppnar munnen kommer eldsflammor ut, de kan bränna upp och förgöra, och det vill jag.
Men jag vill också krypa ihop till en boll i ett hörn och aldrig någonsin mer komma upp därifrån.

Foto: CC-BY Pete R.

Maxi
Jag är skillnad, Maxi, Transcenders

Maxis tankar 1: Flugben

30 januari, 2014 • By

Varje gång jag kommer in genom dörren till sovrummet är det första jag ser en stor poster med mig själv i närbild. Den är bildbehandlad så att allt ser trasigt och kornigt ut. Som att man ser genom en glasruta som splittrats i tusentals sylvassa bitar. Rost har färgat kanterna. Eller blod?
Jag brukar sällan tvätta av make-up. Det som försvinner av sig självt försvinner, resten får sitta kvar. Jag bara lägger nytt ovanpå. Mascaran som sitter längst in kanske är flera år gammal vid det här laget, vad vet man?

Jag ser den där postern från sängen också. Den är det sista jag tänker på när jag somnar, och det första jag ser när jag vaknar. Ofta med ett ryck av panik, om jag väl lyckats somna; jag slits ur sömnen av en vetskap om att det är något extremt, livsavgörande viktigt som jag glömt.

Planschen är sepiagul och ögonen blickar rakt ut ur den, mina egna ögon, oerhört säkra. När jag sluter dem igen är ögonfransarna stela. Som flugben runt franskanterna. Har jag tur somnar jag om.

Bobbi, Jag är skillnad, Transcenders

The doll road show

7 oktober, 2013 • By

”The Doll Road Show” är en sorts revival av fanzinen jag gjorde i tonåren. På den tiden klippte och klistrade jag ihop original av skrivmaskinstext och tecknade bilder, som jag sedan kopierade upp till tidningar. Jag fick lust att göra något i samma stil.
Här är ett första test. Den som har läst Jag är skillnad kommer att känna igen karaktärerna! Vad tycks?

The Doll Road Show

Jag är skillnad, Nyheter, Tatuerade tårar, Transcenders

Recensioner på Vargnatts bokhylla

3 oktober, 2013 • By

Jag läser mycket om påhittade monster och ondskefulla människor annars, men de här böckerna handlar också om monster, bara på ett annat sätt. De där som bor inom en och äter upp en från insidan – Ur recension av Jag är skillnad på Vargnatts bokhylla

Vargnatts bokhylla skrev både om Jag är skillnad och om Tatuerade tårar, och båda fick fina recensioner.
”Vissa beskrivningar och situationer var verkligen en fullträff i hjärtat och det gjorde mig lite lättad att se det i skrift från någon annan.” – Ur recension av Tatuerade tårar

Jag är skillnad

Jag är skillnad

18 september, 2013 • By

Jag är skillnad

Beställ boken härFölj på Facebook

Om Jag är skillnad

Maxi Delica, eller Jonathan Lindgren som han egentligen heter, är en 22-årig kille – fotomodellsnygg, med hög intelligens och ett brinnande hat. Han är sångare i Permafrost, ett band på uppgång, och börjar få status som rockikon – om än bara i industriscenens något begränsade tillvaro.

Jag är skillnad

Alla älskar Maxi Delica, och lika många hatar honom. Livet är en scen och världens samlade ögon betraktar Jonathan. Eller Maxi. Men i ensamheten skallar det tomt, och pendeln svänger allt snabbare mellan depression och maniskt skapande. Det utsvävande och kaotiska livet på turnéerna och den provocerande attityden, som får människor att antingen avsky eller beundra honom, börjar ta ut sin rätt. För att inte tala om drogerna.
En kollaps är oundviklig. Men vem är Jonathan egentligen, när det blir tyst omkring honom – när strålkastarljusen slocknar och han inte längre står på en scen?

Sagt om boken

”Fick se omslaget på din bok och klickade. Folk säger att man inte ska döma en bok efter omslaget, jag brukar gå på omslaget trots allt. Men kolla bara, ett superbra omslag var en superbra bok. Kanske har inte ordspråken rätt alltid… Det var härlig läsning!”
– Hanna, kommentar på Kapitel 1